Lena Wilderäng: "Enormt behov av amröjare"

I förra numret av Tjugofyra7 gick det att läsa en lång intervju med Lena Wilderäng. Under det senaste året har hon varit i Ukraina tolv gånger, både för att leverera fordon och materiel samt volontärarbeta med räddningstjänsten i Charkiv-regionen.

På konferensen Brand 2023 delade hon med sig av sina erfarenheter och lärdomar.

Bland annat påpekade hon vikten av att Sverige blir ännu bättre på ammunitionsröjning. I Ukraina krävs det att en amröjningsstyrka är på plats inför så gott som varje räddningstjänstinsats.
– När folk återvänder till sina hem efter att ryssarna försvunnit kan de hitta gosedjur, cigarettpaket och glödlampor fyllda med sprängämnen.

På många ställen finns spår av klusterbomber och minor. Till och med när sönderbombade avlopp ska renoveras, som i Kupiansk där Lena tjänstgjorde ett tag, krävs först ammunitionsröjning.
– Behovet av amröjare är enormt och de utbildas på löpande band.

Efter starten av Rysslands fullskaliga ockupationskrig har brandmännen i Ukraina gått upp till tvåskift. Lena menar att det är viktigt att vara tydlig med vad som kan tänkas ske i Sverige under höjd beredskap.
– Hur säkerställer vi personalen? Det pratas väldigt mycket om att bli fler, men verkligheten är att många minimerar bemanningen. Om deltidare ska gå upp på heltid, vad gäller då? Om beslutet om att heltiden går upp i tvåskift skulle tas, finns det då risk att någon åter börjar ta upp frågan om arbetstidsbegränsningar och därmed sänker räddningstjänstens förmåga under höjd beredskap?

Hon fortsätter med att nämna att krigsplacering är en het fråga där Sverige fortfarande har väldigt mycket kvar att göra.
– Jag själv är inte krigsplacerad till exempel, och har många kollegor som inte heller är det.

I Charkiv bor brandmännen på stationen och delar utrymme med amröjarna (som också ligger under räddningstjänsten). Ibland tvingas de vara ute flera dygn i sträck, så Lena poängterar vikten av både fysisk och mental uthållighet.

De flesta brandstationer i Ukraina, liksom i Sverige, har inte skyddsrum.
– Där måste vi verkligen tänka till. Hur ska vi säkerställa att personalen känner sig skyddad, trots omständigheterna? De flesta ukrainare, inklusive brandmän, tillämpar tvåväggsprincipen, alltså att det ska vara två väggar mellan dig och utomhusmiljön, ska vi ta efter det? Som ni hör är det fler frågor än svar än så länge.

I en krigssituation kan man heller inte räkna med att vägar, broar eller annan infrastruktur fungerar. När det inte finns ström eller det är problem med bränsleförsörjningen spelar det ingen roll hur mycket reservkraft eller elverk man har, om man ändå inte kan köra dem.
– Så det gäller att planera för insatser i sådana situationer. Det är viktigt för totalförsvaret att öva även när det är ”tyst och mörkt”, som överbefälhavare Micael Bydén har uppmanat till, det vill säga när både kommunikation och ström försvunnit.

Något annat Lena anser att svenska brandmän måste öva mycket på är när krigslagarna inte följs. Räddningstjänster är prioriterade mål för ryssarna och Lena har, som hon berättade i förra numret, själv blivit utsatt för artilleribeskjutning. Hon beskriver hur så kallade double taps är vanligt: ett civilt område bombas och när blåljuspersonalen kommer dit bombar eller beskjuter man igen. Skyddsvästar och ballistiska hjälmar finns numera alltid i räddningstjänstens bilar i Ukraina.
– Tidigare har vi tänkt att civilbefolkningen inte kommer bli angripna i ett krig men verkligheten ser inte ut så längre. Öva på förståelsen inför det faktumet, informera om hur det kan se ut, vad det innebär för risker, hur personalen kan agera.

Hon lägger till att det är väldigt viktigt att inte vara rädd för att beröra det militära.
– Jag skulle gärna vilja att man tittade närmare på exempelvis vad det är för skillnad mellan artilleribeskjutning och beskjutning med S-300-robotar eller annat – vad blir det för skador, vad kan man förvänta sig på skadeplats, hur tar man skydd på bästa sätt?

Räddningstjänsten har blivit en central punkt för samhällsstöd i Ukraina. Lena Wilderäng säger dessutom att de flesta som inte jobbar inom militären eller blåljus är volontärer i någon form, som hjälper till att dela ut mat, rent vatten, utrustning med mera – något hon menar är avgörande.
– Alla som vill hjälpa till får det, och det har verkligen stärkt försvarsviljan. Svenska FRG (Frivilliga resursgruppen) är fantastisk men det är en viss tröskel för att bli medlem där. Mitt tips vid en större kris är att ha olika platser att ta emot allmänheten på, där de tillsammans med befintliga föreningar kan hjälpa till. När folk får en känsla av sammanhang mår de bättre både fysiskt och psykiskt.

Fotnot: Vill du läsa mer i ämnet har FOI släppt rapporten Räddningstjänst i krig: Erfarenheter från Ukraina och lärdomar för Sverige, som hittas på deras webbplats.