”Låg försvarsvilja är inte alltid ett problem”

Ända sedan 50-talet har man i Sverige försökt skatta försvarsviljan genom enkätundersökningar. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, gjorde sin senaste undersökning 2018. Där framkom att omkring 80 procent tycker att Sverige bör göra väpnat motstånd om vi utsätts för ett militärt angrepp.

Men liksom Jenny Deschamps-Berger misstänker Christoffer Wedebrand på FOI att den attityden skulle förändras vid en konkret konfliktsituation.
– Människor kan bli mer försvarsvilliga, eller mindre. Vilket som blir fallet är omöjligt att veta på förhand, men den här sortens undersökningar säger ändå någonting.

Exempelvis uppger omkring hälften att de är villiga att själva delta i det väpnade motståndet.

Än fler är villiga att delta i försvaret om man inte behöver göra det i en stridande befattning.

Allra flest är villiga att ställa upp i försvaret om det varken råder fara för livet eller det behöver ske i en stridande roll.

Man kan också se skillnad mellan olika grupper. Män framstår som mer försvarsvilliga än kvinnor, äldre mer än yngre och de med någon form av militär utbildning som mer försvarsvilliga än dem utan.
– Alla de här variablerna hänger ihop eftersom fler män än kvinnor har militär utbildning, och äldre har det i högre grad än yngre, säger Christoffer Wedebrand.

För att se om försvarsviljan har påverkats av de senaste årens händelser, ska en uppföljande enkät skickas ut efter sommaren på uppdrag av justitiedepartementet.
– Det har hänt otroligt mycket sedan vi senast skickade ut enkäten. Dels har vi haft en pandemi som tagit sig in i människors vardag som kanske ingen annan kris har gjort, och nu har vi också ett krig i Europa. Överhuvudtaget har totalförsvarsfrågorna fått väldigt stort utrymme i Sveriges offentliga samtal, så man kan anta att människors attityder eller beteenden har förändrats.

Samtidigt lägger han till att det faktiskt inte behöver vara så. Redan den förra enkätundersökningen tyder på ganska hög försvarsvilja, vilket innebär att den här typen av attityder skulle kunna vara stabila över tid.
Att antalet ansökningar till Hemvärnet och frivilliga försvarsorganisationer skjutit i höjden sedan kriget i Ukraina inleddes är inte heller nödvändigtvis ett tecken på att försvarsviljan stärkts, menar Christoffer Wedebrand.
– Jag tror inte man kan dra en sådan slutsats på ett enkelt sätt. Det skulle också kunna vara så att de här försvarsvilliga individerna inte tidigare har sett någon anledning att göra verkstad av sin försvarsvilja förrän nu.

En central poäng i FOI:s studier är att man inte ska stirra sig blind på just försvarsviljan.
– Vi kan konstatera att försvarsviljan ses som väldigt viktig genom regeringens propositioner, försvarsberedningens rapporter och myndighetspublikationer. Men låg försvarsvilja måste inte alltid vara ett problem.

Han säger att det viktiga för Sveriges försvarsförmåga är hur människor handlar och vad de tycker, inte egentligen varför de beter sig på det sättet. Även andra drivkrafter kan spela roll för ett försvarsstödjande beteende. Att personer inom samhällsviktig verksamhet fortsätter gå till jobbet vid krig skulle lika gärna kunna handla om exempelvis omsorg om den enskilda, utsatta människan.
– Det vore i så fall en fullt legitim och lika nyttig drivkraft ur försvarssynpunkt som försvarsviljan. Det viktiga är att människor går till jobbet under de här ansträngda förhållandena och gör ett bra jobb, att de är beredda att göra uppoffringar. Exakt varför de gör det är mindre viktigt.

I den kommande undersökningen ställer FOI också försvarsviljefrågorna ur ett internationellt perspektiv. Ska Sverige delta i vårt grannlands försvar och hur villig är du själv att delta?
– Det ska bli jätteroligt att se vad människor svarar, att få reda på hur storskaliga kriser påverkar våra attityder och hur försvarsviljan ser ut nu.
FOI siktar på att ha svaren i december och kunna publicera en enkel översiktsrapport i början av året, följt av fördjupade analyser.

Läs mer: Försvarsvilja – lösningen på allt?