Fem års kamp och djupa sår
I fem års tid har flera Hamrebor fått bära hem dricksvatten. Vattnet förstördes i samband med skumanvändning vid en villabrand. Byborna har slagits för att ansvaret för det förgiftade vattnet inte är deras, och till slut fått rätt. Gunno Ivansson har följt fallet hela vägen och nu besökt de drabbade.
"Glädjen i byn
är helt borta"
Fem års strid om ansvaret för ett förgiftat dricksvatten har skapat ett före och efter branden i Hamre. Både för byborna och svensk räddningstjänst.
Ansvarsfrågan skapar stor oro inom räddningstjänsten som riskerar att få stå för skador som deras arbete att rädda liv och egendom orsakar. Bybornas utdragna kamp med främst kommunen har skadat förtroendet för kommunen och bygemenskapen.
– Det är skit. Byn är förstörd, glädjen i byn är helt borta, säger Hamrebon Kent Bodin.
Vid släckningen av en villabrand i byn Hamre utanför Hudiksvall 3 januari 2015 använde räddningstjänsten ett släckskum som förstörde byns dricksvatten. Kommunen avsade sig allt ansvar, räddningstjänsten hade inte gjort något fel, och beslutade att det är den drabbade villaägarens ansvar att åtgärda det förgiftade dricksvattnet.
Byborna har från dag ett känt sig motarbetade när de kommit i kläm för att myndigheter nitiskt följt lagens bokstav och drivit rättsliga processer så långt det går för att fastslå ansvarsfrågan.
– Tre gånger har vi varit uppe i högsta rättsliga instans. Man vill tro att det finns gott i människor, man ringer och försöker resonera men det går inte. Myndigheterna är överlag totalt ointresserade av att hjälpa till. Man tycker att det skulle finnas lite sunt förnuft. Medmänskligheten saknas, det är ytterst beklagligt, säger Daniel Turås, Hamre.
Att få sitt hem förstört i en brand är traumatiskt nog för den drabbade familjen. Villabranden i Hamre har fått långtgående och djupa konsekvenser. Inte bara för byborna där flera familjer nu fått hämta sitt dricksvatten i drygt fem och ett halvt år, utan även för svensk räddningstjänst.
Vid släckinsatsen använde räddningstjänsten några liter så kallat B-skum vilket förgiftade dricksvattnet i byn. När räddningstjänsten har gjort sitt och lämnat brandplatsen är det enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) fastighetsägarens ansvar att ta hand om följderna.
Trots att det är räddningstjänsten som utövar verksamhet vid en släckinsats anses fastighetsägaren enligt LSO som "verksamhetsutövare" och därmed ansvarig. Så har alla utgått från att det varit fram till Hamre.
– Miljöchefen var tydlig från dag ett att det här får ni sköta själva. Fastighetsägare har ingen aning om vilket ansvar man egentligen har, sa hon och lade allt ansvar på Kent. Eget vatten, eget ansvar – totalt oförstående för den här situationen, säger Daniel Turås.
Den vars villa började brinna den januarimorgonen var Kent Bodin.
– Det hette att jag var verksamhetsutövare, men jag hade inte mycket att säga till om vilka släckmedel insatsledaren fick använda och inte. Ändå hade jag fullt ansvar för alltihop, berättar Kent Bodin.
Hans försäkringsbolag överklagade kommunens beslut att han var verksamhetsutövare och skyldig att vidta vissa åtgärder. Länsstyrelsen ansåg inte att det var rimligt att lägga ansvaret på en fastighetsägare som inte kunde råda över situationen och upphävde kommunens beslut.
Flera bybor har fått bära hem vatten i fem år. Den segdragna kampen om vems ansvaret är för det förgiftade vattnet är nu över. Men för Daniel Turås, Anders Lejergård, Jan Hansson, Kent Bodin, Daniel Åhs och Magnus Jonsson är det en strid som satt sina spår.Foto: GUNNO IVANSSON
Efter otaliga mejl, telefonsamtal, skrivelser, överklaganden, återförvisningar och rättegångsfel har Miljööverdomstolen slagit fast att kommunen genom räddningstjänsten är ansvarig verksamhetsutövare. Det som hände och som räddningstjänsten inte tagit hänsyn till tidigare är att LSO inte är den enda lagstiftning som är aktuell. Får en insats miljökonsekvenser kommer miljölagstiftningen in i bilden och kan ändra på ansvarsfrågan.
Hamreborna känner sig djupt svikna av att blivit lämnade åt sitt eget öde och själva tvingats driva den rättsliga processen. Vem som har ansvaret är en principiellt viktig fråga för svensk räddningstjänst, men byborna menar att kommunen kunde drivit saken utan att använda byborna som "murbräcka".
– Den frågan hade de kunnat få svar på om de – som vi ville – låtit kommunens tillsynsmyndighet förelägga räddningstjänsten att åtgärda miljöskadan, varpå räddningstjänsten kunnat överklaga föreläggandet. Det kunde kommunen gjort från början utan att vi blivit drabbade och utan att det kostat en massa pengar i onödan. Det vägrade de göra men är nu klarlagt att man skulle gjort, säger Daniel Turås.
Skadan på dricksvattnet upptäcktes dagen efter branden.
– Söndagen efter var morsan hemma hos mig och undrade varför det skummade så från vattenkranen. En miljöinspektör kom för att ta prover men det var som de inte tog det riktigt på allvar. De menade att det är väl bara att gå till grannen och hämta vatten, säger Magnus Jonsson.
Analyser visade senare att dricksvattnet innehöll skyhöga halter av så kallade svårnedbrytbara PFAS-ämnen. En månad senare fick de till ett möte med miljöansvariga på kommunen.
"Jag hade 8 990 nanogram
per liter, hundra gånger gränsvärdet"
– Det skrämmande var att på det mötet fick vi höra att luktar det inte och smakar det inte illa så är det inget fara att dricka. Hur kan en sakkunnig på ett miljökontor säga nåt sånt? Gränsvärdet är 90 nanogram per liter och jag hade 8 990 nanogram per liter, hundra gånger gränsvärdet. Det märktes inte och så säger de att är det ingen smak och lukt så är det ingen fara, säger Anders Lejergård.
Mätvärdena har fluktuerat kraftigt, ena mätningen visar att halterna PFAS sjunkit och nästa att de stigit. Det skapar osäkerhet om vad som sker på sikt, kommer halterna att sjunka permanent under gränsvärdena eller kommer de förbli höga?
– Den osäkerheten lever vi med allihop, även om man inte haft över gränsvärdet är man rädd att man ska få det. Det är nära mellan brunnarna så otrygghet finns hos oss allihop, säger Magnus Jonsson.
Hoppingivande är att kommunen nu beslutat tidigarelägga och prioritera Hamre vid utbyggnaden av kommunalt vatten. Det innebär dock att det måste betalas en anslutningsavgift. En avgift som byborna anser att de ska slippa efter allt som varit.
– Kommunen har ett krav på sig att åtgärda skadan och jag anser att har de förstört mitt dricksvatten ska de ersätta det. Den kompensationen är det minsta man kan begära tycker jag, säger Anders Lejergård.
Byborna anser också att all den tid som lagts ner ska värderas.
– Vad är den enskildes tid värd? Är all den tid som enskilda lagt ner på att processa och bära vatten noll värd? Är vissas tid ingenting värd? frågar sig Jan Hansson.
Även om saken går mot en lösning har det skapats djupa sår i byn. De blir hela tiden påminda om det som hänt och Hamre har blivit ökänt.
– Jag har två uthyrningslägenheter och förhandlade med en familj men när de fick veta att lägenheten finns i Hamre det var det tvärstopp, säger Jan Hansson.
Hus är svårsålda.
– Det är så uppmärksammat att ingen har viljat köpa. Blir man av med jobbet och tvungen att sälja är det kört. En jäkla tur att man inte hamnat i den sitsen, säger Magnus Jonsson.
– Det är skit. Byn är förstörd, glädjen i byn är helt borta. Man kan nästan inte åka och handla. Alltid råkar man på någon det var längesedan man träffade och får då ständigt frågan: men hur går det med vattnet, kommunen är väl för jävlig. Få den frågan fem-sex gånger i veckan..., säger Kent Bodin.
Bybornas kritik mot myndigheterna är hård, men det finns undantag.
– Vi har varit i kontakt med många bra myndighetspersoner. Miljörestvärdesledaren Morgan Palmquist är otroligt kompetent och har varit en enorm tillgång under alla dessa år. Bo Andersson på MSB har sagt från början hur farligt det är, hur det ska hanteras och precis så har det till slut blivit. Vi har fått ett stort stöd av honom, säger Daniel Turås.