Kliniskt död men Anna överlevde – Min historia kan hjälpa andra

"Ingen ska förklaras död innan denne är både varm och död."

Det är läkaren Anna Bågenholms devis, en regel vars riktighet hon själv är bevis för.

Anna var extremt nedkyld. Men de som omgående försökte rädda hennes liv ägnade ingen tid åt att värma den frusna kroppen, bara att ge HLR för att få igång hjärtat.

– Man gör antingen HLR eller värmer kroppen. Om hjärtat inte slår, håll personen kall och ge HLR. Om hjärtat slår måste man värma kroppen för att stegvis få upp kroppstemperaturen till en säkrare nivå. Det är den enkla regeln, säger Anna Bågenholm. 

Annas olycka hände under skidåkning för 20 år sedan. Hon var 29 år och relativt färsk läkare i Narvik. Uppvuxen i Vänersborg men med stort alpint intresse valde hon att börja sitt yrkesliv där det fanns bra skidåkning inom räckhåll.

I dag jobbar hon fortfarande som läkare, nu vid Tromsø universitetssjukhus, och föreläser om behandling vid hypotermi (nedkylning).

– Jag var i Tromsø den förste som överlevde hjärtstopp efter nedkylning. Efter det har man insett att folk kan räddas. Fram till 2013 hade de i Tromsø försökt rädda 34 patienter som fått hjärtstopp på grund av hypotermi. Efter min olycka har nio patienter överlevt. Ingen innan.

Nedkylningen blir en räddande faktor vid hjärtstillestånd. Vid normal kroppstemperatur är det stor risk för hjärnskador efter bara några minuter.

– Vid nedkylning går enzymer, cellfunktioner, ämnesomsättning, och därmed syrebehov ner. Samtidigt gör det att organfunktionen går ner. Balansen mellan vad kroppens celler, framförallt hjärnans, har för syrebehov och den tillgång som finns avgör hur det går med patienten.

Anna jämför med den mat vi förvarar i kyl och frys.

– Det du förvarar i frysen är dött, kan inte återuppstå. Vattnet i cellerna har frusit till is, det vi kallar förfrysningsskador. Nedkylning (hypotermi) är något helt annat. Nedkylning använder vi varje dag i kylskåpet. Maten i kylen har fortsatt en låg ämnesomsättning, kan bevaras i flera dagar utan att bli dålig.

Det händer mycket från det att kroppstemperaturen sjunker från 37 till 13,7 grader, som i Annas fall.

– Vid 35 grader, mild nedkylning, börjar organen jobba mer, hjärtat slår snabbare. Kroppen skakar, det är för att hålla dig varm. Kommer du inomhus tar kroppen hand om problemet.

– Under 32 grader behövs vård för att bli varm igen. Blodkoagulationen är rubbad som hos en blödarsjuk. Vid cirka 28 grader börjar nedkylningen bli svår för hjärtat som börjar bli väldigt irritabelt. En plötslig lägesändring hos en patient kan ge hjärtstopp (ventrikelflimmer).

– Under 20 grader är nedkylningen allvarlig. Då slår inte hjärtat, men det beror inte på att man saknar syre utan bara på att hjärtat är kallt. Hjärnan har stängt ner alla medvetna funktioner, ingen andning och blodkoaguleringen är gravt nedsatt. Du ser heller ingen reaktion på pupillerna i ögonen. Men personen lever, det är mycket viktigt. Organfunktionen är bara så låg att vi inte kan se det med de normala metoder vi använder.

Nedkylda personer måste behandlas med försiktighet, påfrestningar är riskabla.

– Om en person är nedkyld men vid medvetande och du ber denne resa sig ur vattnet kan den lilla ändringen orsaka hjärtflimmer.

När Anna Bågenholm räddades tillbaka till livet fick hon på olycksplatsen och i helikoptern till sjukhuset bara hjärt- och lungräddning (HLR) manuellt. Det gjordes inga ansatser att värma den svårt nedkylda kroppen.

Numera finns kompressionsmaskiner (Lucas) i helikoptrar och ambulanser som kan utföra HLR under ambulanstransporter.

– Vid normal kroppstemperatur ger HLR cirka 30 procent av syrebehovet. Vid nedkylning minskar behovet, och vid en viss kroppstemperatur tangerar syrebehovet vad HLR kan ge. Det innebär att vid den brytpunkten kan man teoretiskt ge HLR i evighet. Den längsta tid HLR getts i Tromsø är nio timmar. Personen klarade sig utan hjärnskador men det var många andra komplikationer.

När Anna kom till sjukhuset såg hon död ut, blodproverna var inte normala. Men hon hade haft nog med syre i kroppen för att överleva två timmar och 45 minuter med hjärtstillestånd.

Hon kopplades till en hjärt-lungmaskin för att värmas upp. Maskinen transporterar blod ur kroppen, syre- och trycksätter det samt ökar gradvis temperaturen och transporterar tillbaka blodet i kroppen igen.

– Om hjärtat inte slår behövs maskinen, den gör allt för patienten.

Kroppstemperaturen steg sakteliga. Hjärtat började slå av sig själv redan efter 20 minuter. Hjärtat, som är en liten muskel, blev fort varmt och började då jobba igen. Efter tre timmar var Anna varm i hela kroppen.

Konvalescensen var långvarig. Anna flyttades så småningom till Sahlgrenska i Göteborg för att komma närmare anhöriga. Efter fyra månader var sjukhusvistelsen över. Hon kunde åka tillbaka till Narvik, men var starkt präglad av nedkylningen i form av nedsatt funktion i armar och ben. Det tog två år innan Anna var tillbaka i arbete igen.

– I dag har jag problem med fingrarna när det är kallt, men jag kan göra allt jag gjorde innan olyckan.

För drygt fyra år sedan inträffade en olycka i Ånnsjön, Åre kommun. Tre ungdomar på konfirmandläger föll ur kanoter vid svårt väder. Den mest nedkylde hade legat i vattnet i över två timmar och hade en kroppstemperatur på 14,5 grader.

– I mina ögon var han död när vi plockade upp honom och det kändes nästan som det inte var någon mening att göra något, men efter det här: kör på – det kan finnas hopp. Jag kommer aldrig att ge upp förrän en läkare säger att det inte går, sa fjällräddaren Marcus Stålhandske efteråt i Tjugofyra7.

Alla tre tonåringarna överlevde tack vare korrekt räddningsarbete och vård.
Nils Johan Berg, läkare vid St Olavs sjukhus i Trondheim, konstaterade:

– Flera faktorer gjorde att de överlevde. Ung ålder, flytväst, kallt vatten och därmed nedkylning av hjärnan. Tidigast möjlig start av hjärt-lungräddning och kontinuerlig HLR under transport till sjukhus. Sist men inte minst: transport till större sjukhus med möjlighet till uppvärmning i hjärt-lungmaskin. 

Efter räddningen av Anna Bågenholm har många fler återupplivats, hon har själv hört sägas att "vi har hört din historia så det är svårt att dödförklara andra".

– Man har insett att liv kan räddas. De som överlevt har tillbringat mer tid på sjukhus än de som inte överlevt, och det är inte en stor kostnad att försöka värma upp alla med hjärtstopp efter hypotermi. Så förklara inte någon död förrän de är varma och döda. Du kan inte se om någon är död när denne är allvarligt nedkyld. Starta HLR och håll på hela vägen till sjukhuset, säger Anna Bågenholm.

Nedkyld till 13,7 grader – så räddades Anna

Olyckan

• 20 maj 1999 åkte Anna Bågenholm skidor i Narvik tillsammans med två läkarkollegor.
• Klockan 18.30 föll Anna, kanade ner i ett hål i isen och hamnade i en vattensamling under isen. Hon drunknade inte, kunde andas. Kamraterna försökte rädda henne, men lyckades inte få upp henne.
• 18.39 larmades räddningstjänsten.
• 19.00 slutade Anna röra sig. Ingen puls, hjärtat hade förmodligen slutat slå.
• 19.39 anlände räddningsstyrkan, i form av skidåkare med lokalkännedom.
• 19.45 Lyckades man göra hål i isen och dra ut Anna.
• 19.46 bedömdes hon kliniskt död. HLR startade.
• 19.50 helikopter på plats, fortsätter med HLR och intuberar.
• 19.56 lyfte helikoptern. HLR-insats fortsatte hela tiden i helikoptern.
• 21.00 anlände till Tromsö universitetssjukhus, inte det närmaste sjukhuset men i Tromsø fanns hjärt-lungmaskin. Då hade Anna varit utan hjärtslag i två timmar.

På sjukhus

Anna fördes till operationsrummet och kopplades till en hjärt-lungmaskin. Maskinen transporterar blod ur kroppen, syre- och trycksätter det samt ökar gradvis temperaturen och transporterar tillbaka blodet i kroppen igen. Samtidigt pågick manuell HLR tills maskinen tog över hjärtats och lungornas jobb.

• Efter 20 minuter var temperaturen runt hjärtat 30 grader, men fortfarande bara 14 vid ändtarmen. Hjärtat började slå av sig själv
• Efter 179 minuter var kroppstemperaturen 36 grader. Hjärt-lungmaskinen behölls i fem dagar eftersom hjärtats och lungornas arbete att syresätta kroppen sviktade.
• Efter en vecka vaknade Anna, men var förlamad från halsen och nedåt. Låg med respirator i fem veckor.
• 24 juni, en dryg månad efter olyckan, satt hon upp i sjukhussängen för första gången.
• 10 juli kunde hon gå några steg, men med svårighet att  lyfta båda fötterna (bilateral droppfot). 20 juli gick hon 200 meter.
• 21 september, fyra månader efter olyckan, kunde hon åka hem till Narvik.
• 17 oktober gjorde hon första skidturen efter olyckan, händerna saknade funktion och var fasttejpade till stavarna.
• Två år efter olyckan var funktionen i händerna så bra att hon började arbeta igen, men bytte från kirurg- till röntgenläkare.