Social oro hotar säkerhetsmålen

Han och konsultkollegan Ulf Nilrud har på MSBs uppdrag tittat på samverkansprocessen kring social oro ur ett kommunledningsperspektiv. De har fokuserat på de tre storstäderna och kommunledningarnas viktigaste samverkanspartner, länsstyrelsen, polisen och räddningstjänsten. Tjänstemän både på kommunlednings- och stadsdelsnivå har intervjuats.

Bakgrunden till utredningen är Husby-upploppen förra året men social oro är inget nytt fenomen.

– Förr var det en lokal företeelse, då var det bilbrand och inte social oro. Den stora skillnaden senare år är att med de sociala medierna kan det snabbt sprida sig över stora geografiska områden. Områdena behöver inte vara närliggande och därmed utmanas det svenska krishanteringssystemet eftersom vi har ett geografiskt områdesansvar, säger Ulf Nilrud.

Det var också vad som hände i samband med Husby, upploppen spred sig till Stockholms södra förorter och sedan till Uppsala, Örebro och Lysekil.

– När det brinner i Husby, vem i det svenska krishanteringssystemet funderar kring att det sprider sig till Örebro och Lysekil? Ingen, kommunen har inte det ansvaret. Dessutom kan det vara något som inträffar utomlands. När vi besökte stadsdelen Angered var de inte så bekymrade över Husby, men kriget i Syrien, säger Åke Jacobsson.

En olycka ska helst hålla sig inom en kommun. Är det flera kommuner ska kommunerna samordna sig själva eller så får länsstyrelsen hjälpa till, men enligt utredarna skulle länsstyrelserna kunna vara mer aktiva i det akuta skedet.

– Vi ställde frågor både i Göteborg och Stockholm, vad gjorde ni under Husby? Det var informationsdelning, inget mer; inga analyser utan man skapade ett utrymme för de samverkande myndigheterna att dela information. Och det är tveksamt om det räcker för att möta social oro som kan sprida sig till fler kommuner.

Den mellersta nivån i krishanteringssystemet, länsstyrelserna, kunde stärkas när det gäller social oro.

– I regleringsbreven till länsstyrelserna finns egentligen inget krav på att arbeta med social oro och framförallt inte i det akuta skedet. Om man vill att länsstyrelsen ska bli en mer aktiv aktör behöver det förtydligas i regleringsbrevet.

Informationsdelningssystemet med MSBs lägesbildscentral är en oerhört positiv utveckling, men det handlar för mycket om ett uppifrån perspektiv.

– Om man i Angered ser att det börjar det bli oroligt på grund av kriget i Syrien så rapporteras inte det uppåt i systemet och delas med andra kommuner i samma situation. Stadsdelen har järnkoll på sitt område men det är inte satt in i ett system så att MSBs lägesbildscentral fattar att nu är det oroligt i Angered och kan sprida sig. Systemet är inte till för det, tvärt om. Informationsdelningen är huvudsakligen till för den statliga organisationen.

Samtidigt krävs mer än att få in information underifrån.

 – För att lösa social oro räcker det inte att dela information utan man måste arbeta med gemensam analys och gemensamma åtaganden. Det är först då som vi får ut max effekt. Där finns ett utvecklingsbehov idag – och gäller inte bara social oro utan generellt.

Det behöver utvecklas en gemensam nomenklatur.

– Varje organisation tolkar händelsen på sitt eget sätt trots att man sitter i samma sammanträdesrum. Jag har varit med om det ett otal gånger i egenskap av räddningschef. Vi tittar varandra i ögonen, nickar och är helt överens, men när vi lämnat rummet agerar organisationerna efter eget huvud.

Åke Jacobsson och Ulf Nilrud menar att man med hyggligt enkla åtgärder kan utveckla dagens system så att det även kan fånga de lokala riskerna. Sociala risker ska ses som en risk bland andra och en åtgärd är att integrera social oro i samhällets risk- och sårbarhets­analyser. En annan åtgärd är att polisen ska ingå i samverkansområdet geografiskt områdesansvar.

– För kommunerna är polisen den absolut viktigaste samverkanspartnern när det gäller social oro men finns inte med i samverkansområdet idag.
Inte heller inom räddningstjänsten omfattas social oro av den traditionella riskhanteringen.

– Det som gör mig ledsen att höra är att kommunledningen inte ser räddningstjänsten som en självklar aktör för att stärka den sociala hållbarheten. Räddningstjänster är kolossalt villiga att vara med, så hindret är inte hos räddningstjänsterna utan att man ska bli en accepterad samverkanspartner och att det ska utvecklas metoder som ger effekt.

Förväntningarna på MSB att hitta effektiva metoder är stora. Det utredarna mött i sina intervjuer är: Snälla MSB, vägled oss – hur vi ska arbeta, vad ger bäst effekt?
För framtiden är utbildningen viktig.

– SMO-utbildningen måste hantera social oro för att räddningstjänsterna på sikt ska bli en viktig aktör. Likaväl som det finns en förmågebeskrivning för rökdykning borde det finnas en förmågebeskrivning för sociala risker, säger Åke Jacobsson.

Problemet oroar storstädernas ledningar.

– Att stärka den socialt hållbara staden står nog högst upp på agendan, säger Åke Jacobsson.