Redo att möta krisen

LJUNGBY
Ett elavbrott kan innebära en katastrof, om man saknar beredskap. Det drabbar foder- och vattenförsörjning, ventilation som är livsviktig i svinstallarna.

Lars-Ove Johansson har beredskap.

 – Beredskapen  även bland oss lantbrukare kan nog vara olika. De som aldrig haft avbrott har nog sämre beredskap än de som haft. Men totalt sett är lantbruksföretagen viktiga för hela samhället i en beredskapssituation, säger han.

Den stora prövningen kom under stormen Gudrun 2005 som drabbade Kronobergs län hårt. Det fanns de som tog sina egna liv när skogen förstördes. Det som nästa generation skulle ta över, ett livsverk, var nerblåst.

– Det präglar många än. Innan Simone kom i höstas förvarnades att det kunde bli en ny Gudrun. Rädsla och olust var tillbaka. Några ringde till mig innan stormen och mådde väldigt dåligt. När Simone dragit förbi, utan några egentliga verkningar, ringde jag upp dem och de var som vanligt igen.

Lars-Ove Johansson är ledare för LRFs stödgrupp i Ljungby kommun. Hans uppgift är att få ut folk i svåra situationer. I huvudsak handlar det om när E-on och Skanova, som finansierar arbetet, kallar.

– Vi gör det här för samhället, Under Gudrun hade jag i mitt område cirka 150 personer ute på ledningsgatorna. Alla dessa människor hade sina egna problem hemma på gården, men det var aldrig några problem att få folk att ställa upp. Och kanske var det en räddning för många, de såg att alla andra hade samma problem. Det var nog värre för dem som bara satt hemma och såg sitt eget elände. En del var helt apatiska.

För egen del tog Lars-Ove Johansson hand om sina djur tidigt på morgonen. Klockan sju på morgonen var han på plats i kraftbolagets stabslokaler och tio på kvällen hemma för att ta hand om sina djur igen. Så rullade det på.

– Kraftbolagets krisberedskap, på den tiden var det Sydkraft, var inte den bästa. Jag fick frågor om jag kunde fixa verktyg, stövlar, hjälmar, najtråd, vilket stödgruppen ordnade. Vi hade åtta lantbrukare som paketerade najtråd i tre dagar för reparation av elledningar. Jag frågade varför de inte gjorde det själva, och fick till svar att då hade det tagit tre dagar till.

Stödgruppen blev också en informationskanal, en länk mellan kraftbolaget och boende på landsbygden.

– När jag fick ge beskedet att det kanske skulle dröja upp till tre veckor innan elen var tillbaka, då trodde jag de i andra änden av luren skulle bli tokiga. Men de svarade: bra, då vet vi.

För Lars-Ove var det ett kvitto på hur viktigt det är med information, att inte vara rädd för att förmedla ett negativt besked. Ovisshet är värre.
Samtidigt tror han kanske inte att en stadsbo skulle reagerat på samma sätt.

– Beredskapen är större på landet än i stan. Man är van att ta egna beslut och fixa saker på egen hand. När centrala Ljungby var utan ström i tre timmar var det katastrof.

Efter Gudrun har LRFs stödgrupper utvecklats. Lantbrukarnas gödseltunnor är en resurs vid skogsbrand eller risk för skogsbrand och även vid översvämning.

– Gödseltunnorna tar 15 kubikmeter vatten och kan tömmas, eller vid översvämning fyllas, på tre minuter. Det är snabbare än räddningstjänstens tankfordon. Numera har räddningstjänsten listor på var gödseltunnorna finns.

Stödgrupperna är inte bara en akutresurs. Nätverket har lokalkännedom, märker om  något inte står rätt till. Under Gudrun blev Lars-Ove Johansson uppmanad att besöka en bonde som mådde dåligt och gjorde så. Bonden var apatisk, i ladugården fanns över 4 000 höns.

– Han hade inte öppnat dörren till ladugården sen elen försvann två dagar tidigare. Det är kört, sa han.

Bonden godtog att Johansson på eget ansvar försökte lösa problemen, själv försvann han från ägorna. Ett reservelverk, på väg till Göteborg, styrdes om till gården. Man fick igång vatten och foder till djuren.

– Tror knappt någon enda höna dog. Dagen efter när jag kom dit lyste det i ladugården. Bonden var där, tårarna rann och han var överlycklig. Det var en oerhört stark känsla. Man reagerar olika när det blir kris. För den här mannen blev det totalblockad, och han var inte ensam om det.

Kenneth Sturesson är bonde på norra Öland och en av två bondekompisar på ön. Far djur illa på en gård engageras djuromsorgsgruppen. Bondekompisarna tar hand om bonden, ett nätverk för att läka kollegor i trångmål.

– Alla vill sina djur väl och försöker klara sig själva. Allt för få vågar be om hjälp. Och oftast pratas om att ta hand om djuren, människan glöms lätt bort. Men vi har blivit mer observanta på om någon mår dåligt, säger Sturesson.

Hans egen gård drabbades av salmonella 2008. Något år senare, när det varnades för fler salmonellafall på Öland, blev han engagerad som bondekompis.

– Problemet är att vi ofta får signalerna för sent. Jag har haft fall som varit hemska, där vi kunnat uträttat något om vi kommit in tidigare. Vi kallar till möten och försöker förebygga så inte krisen inträffar. Men det är ibland svårt att nå ut till de som verkligen behöver stödet.

Det största bekymret som Sturesson ser det är utarmningen av lantbruket. Det blir längre mellan gårdarna.

– Vi som grupp håller på att försvinna. Men hur ofta hör du att en bonde går i konkurs? De flesta avvecklar, vill göra rätt för sig, och väljer att klara av det på egen hand. Och i de sammanhangen mår många dåligt.

På frågan om vad han gör för nytta som bondekompis funderar Kenneth Sturesson ett tag, säger sen:

– Jag skulle vilja göra mer. Det finns bönder med dålig social samvaro, som inte har något liv utanför lantbruket. Man behöver inte ge dem råd, men lyssna och låta dem prata. Det kan betyda mycket. Men först måste man bli insläppt genom dörren.

Läs också

- De flesta bönder tänker förebyggande