Sjukvården mäter egna kvalitén

STOCKHOLM
– Det är klart vi ska mäta för att bli bättre. Det finns ingen väg tillbaka, säger docent Anders Rüter.

På akutsjukhus finns olika ledningssystem som aktiveras när en allvarlig olycka eller katastrof inträffar.

Det är förmågan att leda dessa sjukvårdsinsatser både på lokal (prehospitalt och akutsjukhus) och regional nivå som numera utvärderas med mätbara mål, så kallade kvalitetsindikatorer. Mätningarna sker i samband med större övningar och utbildningar.

Arbetet började 2003 då det ansågs saknas kvalitetsindikatorer inom sjukvård och katastrofmedicin.

– Vi inledde det systematiska arbetet inom prehospital sjukvård, övriga följde efter året därpå, säger Anders Rüter, docent vid Sophiahemmet högskola.

Socialstyrelsen hade tagit fram en samsyn för hur ledning vid större insatser skulle se ut i hela landet. Anders Rüter började skissa på vad som skulle mätas och så småningom sätta tidskrav.

Och fann ett samröre med Napoleons fältskär.

– Napoleon var först med läkare i stridslinjen, och hans fältskär Larrey satte som mål att tillbakatransport av skadade skulle ske inom 15 minuter.

Samma krav finns för den svenska prehospitala vården vid större olyckor, enligt ett koncept för sjukvårdsledning,

Mätningar görs av flera variabler inom ledning på flera nivåer, lokal sjukvårdsledning och stabsmetodik är två exempel. För samtliga verksamheter är det elva punkter, relevanta för respektive verksamhet, som bedöms.

Betygsättning sker på en skala 0-2 poäng.

– Hittills är det ingen som fått full pott. Men syftet är ju att bli bättre genom att mäta måluppfyllelse vid särskild sjukvårdsledning med stöd av relevanta indikatorer. Sjukhusets katastrofledning övas regelbundet och förbättrade sitt resultat i den senaste övningen, säger Monica Rådestad, doktorand och beredskapssamordnare vid St Görans sjukhus i Stockholm.

De resultat som indikatorerna ger ska återkopplas till eventuellt beredskapshöjande åtgärder.

– Upptäcks brister måste de åtgärdas. Och det har hänt att upptäckta brister medfört förändringar i utbildningen, säger Anders Rüter och fortsätter:

– Runt 5 000 av ambulanspersonalen i Sverige, det är ungefär 75 procent, är utbildade på samma sätt i att leda en sjukvårdsinsats i ett skadeområde under de första 30 minuternas skede.

Hur vet man då att man använder rätt indikatorer?

– Någonting måste vi utgå från och vi har uppmanat personalen att framföra synpunkter om de har andra förslag, det samma gäller när de frågar hur vi tagit fram tidsgränserna.

Det lär finnas uppgifter som inte blivit indikatorer, finns det en risk att de bedöms oviktiga?

– Den frågan är väsentlig. Vi vill få så många resultat som möjligt och det kanske är dags att utveckla bedömningsmallarna för att därmed utveckla verksamheterna. Det är inte okej för mig att bara sitta på läktaren och säga vad som är viktigt, säger Anders Rüter.

Mäter ni också själva vårdresultatet?

– Det finns en lista även för själva vården. Men det kan vara svårt att mäta. Hur patienten klarar sig kan både bero på själva skadan och patientens tillstånd före skadehändelsen, inte nödvändigtvis på själva vården.

Mätningarna har i vilket fall gett en standard och om arbetet inte är effektivt är det lättare att upptäcka var det fallerar.

– När vi övat på St Görans sjukhus framhåller personalen att den vill bli bedömd. De vill veta om de uppfyller kraven. Och det är just det vi nu kan mäta. Dessutom kan vi presentera resultat över tid. Med bra dokumentation kan vi utvärdera arbetet, säger Monica Rådestad.

Måns Belfrage, chefläkare på Capio St Görans sjukhus anser att mätningar med hjälp av indikatorer är ett alldeles nödvändigt hjälpmedel för att bli bättre på att hantera sällan förekommande händelser.

– Förr eller senare händer det oväntade. Och poängbedömningen ger möjligheter att jobba mer systematiskt, sätta nya mål och selektivt jobba med dem, anser Belfrage.

Hans reflektioner från sin egen position över gjorda mätningar är att detaljer i stabsarbetet behöver förbättras.

– Det gäller avlösningar, hur vi släpper in ny personal och planerar för hållbarhet.

Monica Rådestad håller på med ett forskningsarbete som har koppling till mätbara indikatorer. Det handlar om utvärdering av större olyckor och möjligheten att forma ett nationellt register.

– I dag registreras olyckor på olika sätt i landet. Dessutom är alla register kopplade till patienten, inte till händelsen. Med ett nationellt register skulle vi exempelvis kunna se hur många olyckor vi har på grund av antagonistiska hot, i dag är det tyvärr inte möjligt.

Monica Rådestad deltog i ett seminarie om forskningsbehov inom ledning och samverkan som MSB arrangerade i våras.

– Vi fick ta del av en studie om kunskapsläget över indikatorer för ledningssamverkan inom krishantering. Där nämndes inte den avhandling om indikatorer inom katastrofmedicinsk sjukvårdsledning som lagts fram vid Linköpings universitet.  Jag välkomnar ett större utbyte av forskningsresultat och erfarenheter mellan organisationer för att dra lärdomar av varandra.

Sjukvårdens indikatorer

För särskild sjukvårdsledning (katastrofledning) på regional och lokal nivå finns bedömningsmallar där elva uppgifter (indikatorer) ska utföras rätt och inom viss tid från larm. Korrekt insats ger två poäng, delvis rätt en poäng och fel noll poäng. Godkänt vid elva poäng.
Som exempel de elva indikatorerna för lokal sjukvårdsledning:

• Beslut om beredskapsnivå (mål 3 minuter efter larm).
• Fatta inriktningsbeslut för sjukhusets verksamhet (15 min)
• Ge underlag för pressmeddelande (15 min)
• Ge underlag till regional ledning om resurser (25 min)
• Kontrollera att det finns medicinskt ansvariga utsedda på Akuten och Operation (30 min)
• Bedöma behov av intensivvårdsplatser (45 min)
• Första information till egen personal (60 min)
• Bedöma personaluthållighet (90 min)
• Bedöma och rapportera egna gränssättande resurser (120 min)
• Bedöma påverkan på egen verksamhet i dag/imorgon (120 min)
• Plan för information till patienter vars åtgärd skjuts upp (180 min)