Med frihet följer ansvar

En del vill lagstifta, andra pratar om moral och civilkurage.

– Politikerna säger att vi måste vara beredda, att vi måste ta större ansvar.

Men de säger inte hur, där lämnas vi i sticket, säger Göran Lindmark, utredare på enheten för den enskildes säkerhet på MSB.

Allas vår säkerhet i vardagen hänger till stor del på oss själva. Vårt eget ansvar.

Men hur långt sträcker det sig, när tar samhällets ansvar vid?

Göran Lindmark har dykt ner i ämnet. Han brottas med hur vi rimligen ska förhålla oss till begreppet ansvar.

– Vi vill få till en tydligare avgränsning, vad vi förväntas klara. Arbetet bör leda till något positivt, att vi upplever att vi får det bättre. Då blir det också bra för samhället. Men vi har i dag inte tillräckligt med kött på benen för att säga hur den enskildes ansvar ska se ut och det är heller inget MSB kan bestämma på egen hand.

Ibland stöter man på synpunkter om att civilkuraget försämras, att folk hellre kliver undan än hjälper till i en kritisk situation. Justitieminister Beatrice Ask tillsatte i förra veckan en utredning som ska se över möjligheten att införa en lagstadgad skyldighet för oss att ingripa när en annan människa är i nöd.

Har andan att hjälpa till blivit sämre?

– Det ska vi nog vara försiktiga med att säga. Jag tror i så fall det lika gärna beror på att vi lever i ett mer komplext samhälle med fler risker, som att vi skulle vara mindre benägna att hjälpa till, säger Göran Lindmark och fortsätter:

– Om staten ska ställa krav på medborgarna, då är det den enskilde som är resursen och då måste också staten ge oss instrument, exempelvis utbildning och information.

Gör staten det?

– Det kan diskuteras. Det finns brister i kunskap, vilket kan bero både på den enskilde och på myndigheter. Ställs exempelvis krav på att folk ska kunna simma då måste simundervisning erbjudas.
Göran Lindmark konstaterar att MSB arbetar inom alla typer av händelser och borde ha möjlighet att vara pådrivare i en diskussion om den enskildes och samhällets ansvar.

– Lagen om skydd mot olyckor är enda stället där vi kan hitta lagstöd. Det kan vara ett avstamp. Men det handlar inte om att lagstifta om den enskildes ansvar i samhället, det kan vi aldrig göra. Ansvar har så många fler dimensioner: moraliska, psykologiska, sociala med mera.

Lindmark vill ha en diskussion om vad det är rimligt att kräva, och vilken hjälp medborgarna behöver för att motsvara samhällets förväntningar.

– Vårt samhälle är en välutvecklad demokrati som förutsätter att de som bor här tar sitt ansvar. Det är både en skyldighet och rättighet.

Vilken typ av ansvar ska MSB jobba med?

–Vi måste börja i vardagsmiljön, det vi som enskilda personer ska klara av. Ju mer konkreta och tydliga vi kan vara, desto lättare är det att nå framgång. Och när något händer, då händer det i en kommun. Därför är det viktigt att få med kommunerna. Dessutom bör väl en och annan parlamentariker intressera sig.

Eftersom frågan diskuteras, innebär det att den enskildes ansvar kan bli bättre?

– Vi har ingen statistik att luta oss mot, men antagligen finns ett stort förbättringsutrymme.

Staten satsar via MSB ganska mycket pengar på att frivilliga organisationer bland annat ska utbildarna invånarna.

Gör de rätt för pengarna de får?

– Personligen är jag generellt lite tveksam till nyttan. De bör göra det som efterfrågas och jag är inte säker på att det är så i dag, säger Göran Lindmark.

Torkel Schlegel är jurist på MSB. Han vänder sig mot att många letar stöd i lagen när frågan om ansvar diskuteras.

– Det är ett vanligt misstag att man tror att den enskildes ansvar över sitt liv och sin egendom skulle förutsätta att det finns regler som säger att det är på det sättet. Eftersom det inte är reglerat tror man ansvaret ligger hos samhället.

Men vill man lägga hela ansvaret på samhället, då upplever man nog heller ingen frihet, säger han och fortsätter:

– I grund och botten utgår vår lagstiftning från att individen är fri. Då har vi också ansvar för egen hälsa och egendom, det är en allmän rättsgrundsats. Vi är fria individer, fria att göra våra egna val. Sen har samhället ansvar i viss omfattning, ska hitta kollektiva ansvarslösningar.

Det är exempelvis sjukvård och räddningstjänst.