Mår invånarna bra mår kommunen bra

LYCKSELE
Nu sitter vi i Lycksele kommunhus och pratar informationssäkerhet med IT-chefen Pierre Sandström.

– Vi gör oss beroende av elektroniska system, det blir oerhörda problem om de inte fungerar, säger Sandström.

Därav kan man möjligen konstatera att verkligheten ter sig olika i en kommun.

Lycksele kommun i södra Lappland är till ytan större än Hallands län. Gruvan i Kristineberg, med 180 anställda och brytning en kilometer under markytan är en känslig anläggning. Annars betecknas farligt gods-transporter på E12, med bland annat cyanid till gruvorna, som största risken för svårare påfrestning på samhället. Yttre risker tycks ganska avlägsna.

Kommunalrådet Lilly Bäcklund (s) konstaterar att man är lyckligt förskonade från allvarliga händelser, men minns vårfloden 1995.

– Då hade många skräck i ögonen. Inte för sina liv, men för hotade värden. Vindelälven är oreglerad, och det hoppas vi den får fortsätta vara. Men man vet inte vad som händer när den svämmar över. Bränder kan vi hantera och begränsa. Men en älv, vad underminerar den, vad händer?

Kommunens krisledning övar regelbundet berättar Bäcklund och hon anser man har en tjänstemannaorganisation som klarar en svårare händelse.

I Lycksele finns akutsjukhus med BB, länets ambulanshelikopter är placerad på orten. Stan är viktig för flera kommuner och den positionen vill man både behålla och förstärka. En del i det är infrastrukturen. Bra vinterväghållning, säkra transportvägar är grunder. Nu jobbar kommunen med Banverket om att utveckla järnvägsnätet.

– I dag lastas mycket gods på lastbil i hamnen i Holmsund, bland annat farligt gods till gruvorna. Vi vill öppna en miniterminal i Medelås för att få transporterna till största delen på järnväg. Det skulle även minska antalet timmerbilar på vägarna, säger oppositionsrådet Christer Rönnlund (m).

Men det viktiga för trygghet och säkerhet i Lycksele handlar mycket om vardagslivet, om det som är nära. Mår invånarna bra mår kommunen bra.

– Folk ska våga gå ut på stan utan att känna risk för att bli överfallna. Häromåret hade vi en sned debatt om att släcka gatljusen vissa tider för att spara pengar. Nu har vi istället satsat tio miljoner kronor på miljövänligare belysning som dessutom lyser hela tiden. Det är små saker som betyder mycket, säger Bäcklund.

I hela stan, förutom villaområdena, har cykel- och gångvägar skilts från fordonstrafik, hastigheten på vägar har begränsats till 30 kilometer i timmen rakt över.

Lyckseleborna har natur och vildmark in på knuten. Elljusspåren är många, skoterlederna likaså. Det finns bland annat skoterled de 13 milen till Umeå. Möjlighet till jakt, fiske, bärplockning är självklarheter. Men kommunen jobbar med att naturen ska bli än mer tillgänglig. Det är fråga om trivsel och därmed ökad trygghet.

– Vi är väldigt bilburna, vi går mindre än folk i storstan, säger kommunekolog Ingela Forsberg.

Hon jobbar med trygg närnatur. I år ska alla skolor ha så kallade skolskogar. Äldreboenden ska ha naturen tillgänglig, strövområden handikappanpassas.

– Nu säkrar vi även våra naturområden ur ett jämställdhetsperspektiv, bland annat genom mer synlighet och belysning.
För många är det den orörda vildmarken som är naturen, men för andra är det närheten viktig, Ingela Forsberg kallar det vardagsnaturen.

– Den ska vara lätt att nå. Vi vill att folk ska vara ute mer. Lycksele ska vara en bra kommun att bo i, folk ska må bra.

Och folkhälsan kan bli bättre. Arbetslöshetssiffrorna ligger nära rikssnittet, men självmordsfrekvens, sjukskrivningstal och andelen förtidspensionärer ligger högre.

– Vi har haft flera projekt med länsstyrelsen om hjärt- och kärlsjukdomar, säger kommunsekreterare Elisabeth Eriksson.

Samtidigt placerades kommunen på 106:e plats i en undersökning om ”bästa kommun att bo i”. Det tycker Elisabeth Eriksson är bra. Men allt går att förbättra och fortsatt trivsel kräver en förändrad syn på delaktighet och ansvar, tycker hon. Medelåldern är hög i de politiska leden, fler måste engagera sig.

– Men hur får vi med folk? Och om vi inte lyckas med det, vem tar då ansvar för det gemensamma i framtiden? Att få invånarna att bry sig om det gemensamma, det är en utmaning.

Lycksele har ingen säkerhetssamordnare, men Elisabeth Eriksson ansvarar för frågor om rikets säkerhet och deltar i risk- och sårbarhetsanalyser.  Men hon saknar den samlade bilden.

– Våra uppgifter är fragmentiserade. Vi har ingen samlad statistik över incidenter i kommunen. Det skulle vara bra att ha. Mönster kan komma fram och ge besked om var resurser ska sättas in. Men någon måste sätta sig ner och göra jobbet, och det är kanske en resursfråga.

Gunnar Jonsson är inne på samma linje. Han är både beredskapssamordnare och brandinspektör vid räddningstjänsten.

– För något år sedan jobbade vi med risker och scenarier. Vi fick fram nyttiga uppgifter. Men tyvärr gick vi inte i mål med det, det blev inget konkret resultat. Kanske är det en resursfråga.

Kan det också bero på att ni inte har så många händelser och att många då har svårt att se behovet?

– Kanske. Ofta hamnar dessa frågor hos människor som inte har fullt beslutsstöd. De med rätt befogenheter och ekonomiskt ansvar måste vara med.

Förra året fick några elever på en skola för sig att skjuta raketer inomhus. Rektorn kontaktade omgående polis och räddningstjänst. Där finns den mindre ortens fördelar. Man känner varandra och kontaktvägarna är korta. En raket hann avfyras, men sedan fanns polis och räddningstjänst på plats. En dag avsattes för att prata om risker och konsekvenser. Problemet försvann.

– Men tyvärr jobbar vi efteråt, det är då vi agerar. Vi borde kunna förutse mer och oftare jobba innan det händer. Att ungdomar provar saker, det vet man ju. Men om ingen förklarar sammanhangen för dem, hur ska de då förstå?

Gunnar Jonsson konstaterar också att samlad kunskap om incidenter saknas.

– Tillbud rapporteras till närmaste chef, men många gånger tror jag inte det når längre. Vi har inte kommit till det förlåtande samhället, man vill inte tala om det som hänt.

Från skolan finns exempel på vad trivsel gör för trygghet. En våning på Finnbackskolan byggdes om häromåret. Nytt fikarum för eleverna, fräschare och öppnare lokaler. Och städerskorna berättar nu att skadegörelsen har försvunnit.

Gunnar Jonsson är  sammanhållande vid extra ordinära händelser. Senast var det den nya influensan som satte igång organisationen.

– Om bara vägarna fungerar så vi kan få hit resurser, då klarar vi en kris. Till det ska läggas att folk här inte är hjälplösa, de är vana att klara sig själva.

En kris som kan vara mer komplex och svår att hantera konsekvenserna av rör informationssäkerheten. Vi återkommer till IT-chefen Pierre Sandström.

När han började inom kommunen för sex år sedan pratades IT-säkerhet. Med stöd av länsstyrelsen började man arbeta efter Krisberedskapsmyndighetens riktlinjer om basnivå för informationssäkerhet.
Klassificering av information, driftsäkerhet även vid en krasch (hela kommunhuset kan drivas av reservaggregat), skydd av arkiv, larm med mera. Säkerheten har fått en rejäl genomgång.

– Information är en av våra viktigaste frågor, då är det väsentligt hur vi hanterar den. Om en störning skulle innebära att personalen inte kom åt medicinska journaler, då är det risk för liv och lem, säger Sandström.

Men det handlar också mycket om sekretess och säkerhet så att inte känslig information läcker ut. Sandström pratar om hur e-post hanteras, att inte känsliga papper får glömmas vid kopiatorn, vad man pratar om i korridoren, hur behörigheten till olika arkiv ser ut.

En revision gav besked om att kommunen har bra regelverk, men kan bli bättre på att kontrollera att reglerna efterlevs.

Var finns bristerna?

– Tror mycket handlar om att få folk medvetna. Vanligaste briserna är nog godtrogenhet och okunskap.

Samtidigt är det mesta som kommunen hanterar offentligt. Säkerheten ska kombineras med tillgänglighet.

– Vi har 1 500 anställda. Förutom en skola är alla arbetsplatser anslutna till bredbandsnätet, alla kan se samma sak, konstaterar Sandström.

Att arbetsplatserna är spridda över en yta som ett mindre län förenklar inte. Glesbygd gör att vissa uppgifter kräver mer tid och pengar. Vatten och avlopp är ett exempel.

Lycksele hämtar sitt dricksvatten ur grundvattentäkter. Livsmedelsverket kräver att vattenverken är säkrade genom larm och inhägnad med industristaket. Det är säkerhetskrav för att minimera risken att någon genom förgiftning eller på annat sätt ska slå ut vattnet. Hotet känns kanske avlägset i Lycksele.

– Reglerna är de samma överallt, så på det viset jämförs vi med större orter. Vi kan givetvis inte göra oss fria från lagar och förordningar. Och det är bättre att vara förberedd, säger Thomas Grenbäck, avlopps- och VA-ingenjör.

Kruxet är att Lycksele har hela 23 vattenverk som ska utrustas och som sköts av sex personer. Det minsta vattenverket går till fyra abonnenter. Säkerhetskraven är fortfarande de samma.

Lyckseles fördel i sammanhanget är att det är gott om vatten och av mycket bra kvalité.

– En by tar vattnet direkt från täkten rätt ut i kran. Vattnet in till stan behöver heller inte renas, vi bara förändrar ph-värdet lite grann. Vi har bra vatten, och den kvalitén försöker vi behålla. Vatten är ju det viktigaste livsmedel vi har.

Lycksele

Invånare: 12 427 (varav cirka 8 500 i tätorten).
Yta: 5 636 kvadratkilometer. Största arbetsgivare: Lycksele kommun 1 500, Landstinget, Lycksele sjukhus ca 500.
Största privata arbetsgivare: Boliden, Kristinebergsgruvan, 180.
Övrigt: Lycksele är förvaltningskommun för minoritetsspråket samiska, ska tillhandahålla myndighetsärenden på samiska.