Krishantering anno 1755

Det började som en darrning men accelererade snabbt till fruktansvärda skakningar som fick hus och kyrkor att störta samman.

De smala, slingrande, gränderna gav inget skydd mot nerrasande byggnader. Medan skalvet kulminerade förmörkades himlen av ett kolossalt moln av kalk och damm.

Lissabon var vid den här tiden Europas fjärde stad i storlek. Med 250 000 invånare överträffades den bara av London, Paris och Neapel. Den var också en ledande hamnstad och en av de rikaste och mest kulturellt högtstående huvudstäderna i världen.

Men vad hjälpte det när hela jorden skälvde så att man inte kunde hålla balansen.

Det kungliga palatset vid floden Tejo rasade samman tillsammans med flertalet andra paradbyggnader. Eftersom det var Alla helgons dag var stadens cirka fyrtio kyrkor välbesökta. Flertalet av dem rasade redan vid det första skalvet. Det krävde många människors liv.

Några minuter senare kom nästa skalv. Det var ännu starkare. Efteråt har man beräknat att det hade magnituden 8,9 på richterskalan, nästan det kraftigaste en jordbävning kan bli. Många av dem som överlevt de första skalven hade nu sökt sig till de öppna kajerna längs floden Tejo.

När det tredje, något lindrigare skalvet kom en stund senare var de i säkerhet för nya ras. Men nu lurade en annan fara.

Lissabons läge där floden Tejo mynnar i Atlanten innebar en än värre risk. I verkligheten låg jordbävningens epicentrum cirka 200 kilometer ut i havet. Där orsakade den en tsunami som fångades upp och förstärktes av flodmynningen. Vattenmassor vällde med enorm kraft in över gatorna för att sedan lika snabbt dra sig tillbaka till floden.

Många som överlevt husrasen drunknade nu av havsvågen. Ögonvittnen berättade om hur floden först höjde sig och sedan genast sjönk igen. Det bildades en vattenvirvel som sög ner såväl fartygen som de nylagda kajerna av marmor i djupet. Tusentals människor drogs med för att aldrig synas igen.

Efter jordskalven och flodvågen tog bränderna vid. Inom några timmar rasade ett hundratal stora bränder i den sargade staden. En trolig orsak var de många vaxljus som användes i både kyrkorna och hemmen för att hedra döda anhöriga på helgdagen.

Bränderna rasade ohämmat i flera dagar utan att man gjorde några allvarliga försök att bekämpa dem. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram i rasmassorna. Det inte jordbävningarna och tsunamin tagit, förstördes nu i bränderna. Moderna beräkningar tyder på att 70 000 människor omkom och tre fjärdedelar av alla byggnader i Lissabon lades i ruiner.

Efter katastrofen i Lissabon organiserades för första gången i världshistorien en organiserad krishantering. Det var Kung Joao I som gav sin statssekreterare Sebastiao José de Carvahlo e Melo i uppdrag att ta hand om denna uppgift.

När kungen frågade vad man borde göra svarade han:

”Begrava de döda och sörja för de levande”.

Med detta som utgångspunkt tog han ledning över uppröjningen och återuppbyggnaden. Arbetet utfördes enväldigt och delvis med stor grymhet men innebar också ett stort reformarbete i upplysningstidens anda.

Framför allt gjorde Carvalho e Melo klart för alla att jordbävningen inte var något straff från Gud. I stället för att diskutera synd och straff talade han om naturfenomen och risker. På bara något år var uppröjningsarbetet avslutat och återuppbyggnaden tog vid.

De tidigare så trånga och krokiga gränderna ersattes av ett regelbundet gatunät med stora vackra torg.

Carvalho e Melo lade också grunden till den moderna jordbävningsforskningen. Bland annat lät han samla in uppgifter om jordbävningens varaktighet, antalet efterskalv skador på olika typer av byggnader etc. Som tack för sitt stora arbete utnämnde Portugals dåvarande kung honom till markis av Pombal.