Döden i tågtunneln

I mars 1944 hade kriget i Europa börjat vända för tyskarna och deras bundsförvanter. Italien har redan kapitulerat och de allierade hade intagit de södra delarna av landet.

Om bara tre månader skulle allierade trupper landstiga i Normandie, men det var ännu en väl förborgad hemlighet. Tyskarna vägrade hårdnackat att ge sig och hindrade en snabb framträngning norrut i Italien.

Den italienska ekonomin låg i ruiner. Alla normala handelsvägar var stängda och folket svalt. Som vanligt drabbades människorna i städerna värst. Till skillnad från befolkningen på landsbygden hade de ingen möjlighet att odla egna livsmedel.
Däremot hade de nära kontakt med de brittiska och amerikanska soldaterna. Av dem kunde de köpa eller stjäla choklad, cigaretter, tvål och andra begärliga varor som landsbygdsbefolkningen saknade. Här fanns en bra utgångspunkt för goda affärer och den svarta marknaden blomstrade.

En gång varje vecka avgick ett tåg från Salerno, en järnvägsknut strax söder om Neapel. Målet var Potenza, en handelsstad för jordbruksprodukter som låg på andra sidan den Apenninska bergskedjan. Staden hade snabbt blivit ett centrum svarta börshandeln och tåglinjen kallades allmänt för The Black Market Express, och var mycket populär bland alla i branschen.
På grund av den begränsade turtätheten var tåget alltid överfullt. Det kompenserade man genom att koppla till flera vagnar. Vid avgång den aktuella dagen bestod tågsättet av ett lok och 42 vagnar.

När det rykande ångloket drog iväg med sina vagnar var det redan fullsatt, men fler passagerare blev det efter hand. Varje gång det långa tågsättet saktade in hoppade nya fripassagerare ombord.

Alla var överlastade med produkter som de planerade att byta mot matvaror på marknaden i Potenza.

Normalt skulle nog det kraftiga ångloket klarat av att dra det långa tågsättet. Men denna gång uppstod tidigt bekymmer med att få upp farten. Problemet var bränslet. Krigsförhållandena gjorde att allt energirikt stenkol var reserverat för militären. Den civila tågtrafiken fick nöja sig med brunkol av sämre kvalitet.
Trots att lokföraren och hans eldare gjorde allt vad de kunde hade de problem att hålla ångan uppe. Tåget blev allt mer försenat. Till råga på allt närmade det sig nu den Apenninska bergskedjan med flera branta stigningar.

Besättningen i loket förstod att de måste ha draghjälp. De stannade därför i Balvano, ett samhälle vid foten av bergen. Där lät de koppla till ännu ett lokomotiv.
Stationen i Balvano är belägen mellan två tunnlar. På grund av det stora antalet vagnar fick inte hela tågsättet plats mellan dem. De sista passagerarvagnarna blev stående en bit in i den trånga tunneln samtidigt som den illaluktande röken från lokomotivet svepte in omkring dem.

Flera passagerare klagade över att de blev slöa och yra i huvudet. Det borde ha varit ett varningstecken…
När tåget började rulla igen efter ett timslångt uppehåll var klockan nära midnatt. Det var fuktigt och kallt och det hade bildats is på rälsen. Det extra lokomotivet var till ringa hjälp. I stället spydde det bara ut ytterligare en massa illaluktande rök.

Mitt inne i sträckningens längsta tunnel tog det helt stopp. Den branta stigningen och det energifattiga kolet gjorde i kombination med isen på rälsen att tåget inte kom ur fläcken trots att man eldade för fullt i båda ångloken. Längst bak i tågsättet fanns en godsvagn med en liten hytt där en bromsare var placerad.
Hans uppgift var att när lokföraren signalerade veva ner en mekanisk broms som hjälpte till att minska farten. När tåget nu blev stående hade bromsvagnen ännu inte helt uppslukats av den mörka tunneln.

Den ensamme bromsaren kunde fortfarande skymta den ljusa natthimlen något hundratal meter bakåt. När tiden gick och tåget fortfarande inte rörde sig började han bli orolig. Allt var så tyst och stilla.
Efter att ha väntat ytterligare någon halvtimme kunde bromsaren inte tygla sin nyfikenhet. Han tog en lykta och började gå framåt mellan vagnarna och tunnelväggen. När han kom till den sista passagerarvagnen lyste han in genom ett fönster. Överallt låg människor och sov. Eller sov de verkligen?

Alla var så skrämmande avslappnade. Ingen av dem rörde på sig det minsta trots att han lyste dem rakt i ögonen. Orolig sprang han vidare framåt mot loket.

Överallt samma skrämmande syn: människor som satt eller låg hopsjunkna i de 29 vagnarna. Deras hy var anmärkningsvärt rödblommig men det syntes inga tecken på våld.

Ju längre framåt han kom desto mer besvärande blev röken. Ombord på de båda loken låg deras besättning fridfullt hopsjunkna. Det såg ut som om de sov men de var uppenbarligen döda.
Med ett jämmerskrik vände bromsaren om och började sin tunga vandring tillbaka till stationen i Balvano för att slå larm.

En undersökningskommission fastställde att händelsen, trots de märkliga omständigheterna, skulle klassificeras som en tågolycka. 521 människor omkom. Bara fem av passagerarna överlevde, alla med svåra hjärnskador.
Enligt utredningen var det inget fel på det tekniska eller på handhavandet av materielen.

Problemet låg i stället hos det undermåliga brunkolet som vid förbränning utvecklade alltför mycket giftig koloxid. Dubbla lokomotiv som spydde ut rök i den trånga tunneln gav snabbt dödliga halter.
Man bedömer att de flesta hade somnat in och avlidit inom bara några minuter efter tåget blivit stående. Tyvärr kunde inte alla de omkomna identifieras. Förmodligen var de ute i olovliga ärenden och de anhöriga var rädda för repressalier. De begravdes därför i en massgrav.

Källa: World Famous Catastrophes.

Erfarenheter och slutsatser

• Koloxid eller kolmonoxid, CO, är en färg- och luktlös gas som bildas vid ofullständig förbränning av kol, trä, tyg, papper och andra kolföreningar. Gasen är mycket giftig även i så små koncentrationer som några få PPM, parts per million = miljondelar.

• Koloxidens giftverkan beror på att gasen förenar sig med det röda blodfärgämnet hemoglobin och blockerar blodets transport av syre till bland annat hjärnan.

• Redan en lindrig koloxidförgiftning kan ge slöhet, huvudvärk, yrsel och illamående. Vid långvarig eller upprepad påverkan kan redan några tiotal PPM ge bestående besvär.

• Akut koloxidförgiftning kännetecknas av starkt rödfärgad hud och slemhinnor. Den förgiftade måste genast ut i frisk luft. Syrgas kan påskynda återhämtningen.

• I höga koncentrationer brinner koloxiden i luft med en blå låga. Den förekommer i bland annat stadsgas och gengas.