Det är mitt ansvar, insåg Sara

  Sara Borg jobbar som lärare och brukar cykla till jobbet. Den 18 maj skulle hon träna direkt efter jobbet och tog därför en annan väg än hon brukar.

Hon lyssnade på radio i hörlurar men trots det hörde hon på avstånd det intensiva tjutet från en brandvarnare. Det var rusningstid, klockan var strax efter 16.

– Den hördes långt bort på gatan. När jag kom fram såg jag att det rök från altandörren i en lägenhet på andra våningen, men tänkte att det är väl någon som friterar i köket eller nåt liknande. Det var ju väldigt mycket trafik och många cyklister passerade, men ingen reagerade.

Sara körde också först förbi men kände på sig att något var galet.

– Vad ska man ha brandlarm till om ingen reagerar. Jag tänkte också: tänk om jag får läsa i tidningen i morgon om att någon brunnit inne, hur skulle jag känna mig då?

Sara vände tillbaka, hoppade av cykeln, tittade på folk och sökte någon sorts bekräftelse på att det tjuter en brandvarnare, det är allvar. Men gensvaret uteblev och Sara beslöt sig då för att agera på egen hand.

Porten var låst men samtidigt råkade en boende i huset komma hem från jobbet och Sara ryckte med henne för att ta sig in.

Då visade det sig att det var åtminstone en till som agerat. Marita Andrén som bor tvärs över gården hade upptäckt branden och larmat räddningstjänsten.

Hon visste också att det i lägenheten bodde en äldre man, en rökare.

– Då hon ropade från sin balkong att hon larmat kändes det jätteskönt. Det skulle aldrig jag kunnat göra eftersom jag inte visste adressen.

Huset var nybyggt och uppenbarligen välisolerat för i trappuppgången blev det helt tyst, brandvarnaren hördes inte. De kände på dörrarna och lyckligtvis var dörren till brandlägenheten olåst.

– När vi öppnade dörren vällde röken ut och jag backade instinktivt. På brandskyddsutbildningen sa de att man ska vara försiktig när det är rökfyllt.

Röken kan vara giftig och från rökövningen på brandstationen vet jag att man inte agerar som man tänkt sig.

Trots det rusade grannen in men kom snart tillbaka efter att ha påträffat den svårt brännskadade mannen i köket. Under tiden hade Marita Andrén hunnit dit och tillsammans gick de tre under röken in och öppnade för att vädra. Det brann fortfarande i mannens kläder.

– Jag rusade in i sovrummet och fick fatt i ett sängöverkast för att kväva elden, berättar Sara Borg.

De andra två försökte med vatten kyla ner mannens skador.

– Vi försökte också hela tiden prata med honom och lugna honom, säger Marita Andrén.

Alla tre kämpade med den 85-årige mannen, kylde med vatten och talade med honom ända tills räddningstjänsten kom och tog över. Tyvärr var hans skador alltför svåra och han avled senare på sjukhuset.

Sannolikt hade han sittande vid köksbordet försökt tända sin pipa men tappat tändstickan på kläderna som fattat eld.

För alla tre var det en omskakande händelse. Beröm för sin insats har de fått både från räddningstjänsten och mannens anhöriga. Marita Andrén fick också blommor från Civilförsvarsförbundet.

– Man har blivit mer uppmärksam och jag tänker ofta på en äldre som bor i min trappuppgång, säger Marita Andrén.

– Det är fortfarande jobbigt ibland, och då tänker jag att kanske fick han en stroke, att det var därför han tappade tändstickan och att han kanske inte var vid medvetande, säger Sara Borg som inte kan peka ut någon direkt orsak till att hon ingrep.

– Kanske en förhoppning om att händer det mig eller mina anhöriga nåt så ska någon agera. Och respekten för brandlarm, vad ska man ha brandlarm till om ingen reagerar?