Satsningen lämnade ingen oberörd

MALMÖ
– Jag ville inte, tyckte allt var fruktansvärt tungt, säger Linda Ljung, brandman.

Några av de anställda berättade under lärandekonferensen i Malmö om sin resa genom jämställdhetsprojektet En brandstation för alla.

Linda Ljung kände omedelbart obehag när projektet offentliggjordes. Hon ville ägna sig åt sitt jobb, inte hamna i fokus som kvinna i ett jämställdhetsprojekt.

– Usch och fy var min första reaktion. Låt mig vara i fred, kände jag. Men det gällde att hoppa på tåget som redan rullade, och efter ett tag insåg jag att det fanns hopp.

Emelie Eklöf, också brandman, minns en skräckblandad förtjusning.

– Jag såg farhågor, men var också nyfiken.

Lars-Arne Andersson, styrkeledare, reagerade positivt.

– Min första tanke var att äntligen händer något. Jag hade förhoppningar.

Farhågor?

– Jag är praktiskt inriktad. Så farhågor var mer hur saker skulle lösas och hur vi skulle komma i land med det.

En risk var att de få kvinnliga brandmän som fanns på stationen skulle bli mer utsatta än de redan var. Hur skulle det hanteras?

– Jag ville att alla skulle kunna fokusera på sitt arbete, samtidigt behövde projektet synliggöras. Det är en balansgång och knepigt att hantera. Frågan kunde ha diskuterats mer med personalen, säger Lars-Arne Andersson.

Målet var att minst tre av fem skiftlag på stationen ska vara jämställda, tre kvinnliga och tre manliga brandmän i skiftlagen. Det har man lyckats med.

Vad är huvudorsaken till att ni lyckats?

– Projektet var rätt totalt sett. Och att jobba med jämställdhet utan att jobba med numerären var omöjligt anser jag, säger Joakim Gustafsson, distriktschef i Lund och med i projektledningen.

– Vi blev hopparade två tjejer i skiftlagen, och det var inte bra. Det blev en förväntan att vi två skulle umgås, att vi skulle jobba ihop, oavsett om vi ville det själva. När vi blev tre tjejer i skiftlaget vände det, blev ett annat klimat. En eller tre tjejer i gruppen fungerar bra, men två skulle jag inte rekommendera, säger Emelie Eklöf.

Var fanns motståndarna till projektet?

– Det kom från olika håll. Men att det skulle komma motstånd från andra kvinnliga brandmän var jag inte beredd på, säger Emelie Eklöf.

– Unga män var de största medspelarna, men det var också bland dem det största motståndet fanns. De är antingen av eller på. De äldre var mer oroliga för att jobbet inte skulle klaras av, men de var inte motståndare, säger Joakim Gustafsson.

– Styrkeledarna hade och har en viktig uppgift, att de tar samtalen och sätter stopp för vissa attityder, konstaterar Linda Ljung.

Vad kunde gjorts annorlunda?

– Då är vi nere på detaljnivå. Men en grundförutsättning för att lyckas är uthållighet, säger Lars-Arne Andersson.

– Det vi skulle gjort annorlunda var att engagera andra chefer, för min egen del distriktschefer på andra stationer som inte arbetade direkt i projektet. Men de var nog rätt glada att de slapp det, säger Joakim Gustafsson.