– Jag ville bara bli behandlad som alla andra

Efter en svår uppväxt bestämde sig Lukas för att ta göra det enda som var rätt för honom. Att bli man. Målet var att bli brandman, polis eller militär.
Han blev brandman, men stannade inte länge inom yrket.
– Det är först sedan jag lämnade räddningstjänsten som jag vågat berätta vem jag är. En incident vid fikabordet blev avgörande för mitt agerande, säger Lukas Svärd.

Han berättar och visar bilder på en flicka i hästsvans. Tidig uppväxt. Lukas beskriver en kvinnlig kropp som föddes med manlig hjärna. Han började själv upptäcka det vid sex års ålder, när könsroller utvecklades passade han inte in.
– Jag började hata mig själv. Det var inte bara andra som hatade mig, mest var det jag själv. Men så småningom började jag ta mig igenom det. Jag genomgick 15 operationer, gick igenom hjärnröntgen och IQ-tester för att visa att jag var man.

Så småningom sökte han sig till värnplikten.
– Jägarförband. Kanske det mest konservativa. Hade inställning att det skulle bli tufft. Och eftersom jag naken ser annorlunda ut insåg jag att jag måste berätta min historia för alla. Med tre duschar på 40 personer går det inte att dölja. Officerarna ställde sig helt bakom mig.

Efter värnplikten blev det SMO-utbildning, och praktik (lia) på brandstation.
– Vid fikabordet berättar en tjej om en transsexuell tjej. En brandman kommenterar att någon sådan kommer aldrig in här. Och då var jag redan där. Men jag visste inte hur jag skulle agera.

Lukas arbetade som brandman vid två brandstationer, men kände sig aldrig trygg i gruppen.

– Räddningstjänsten är som en familj sägs det, och så är det nog. Men jag vågade inte vara helt ärlig med vem jag var. Jag har pratat med tjejer som slutat i yrket, som berättat hur de blivit mer granskade. Det var nog det jag var rädd för, att bli mer granskad. Jag ville bara bli behandlad som alla andra.

– Jag gjorde vissa val när jag bytte kön. När jag pratade med personer på Socialstyrelsen och berättade om mina yrkesfunderingar undrade de om det inte kunde vara farligt. Jo, jag kan bli skjuten sa jag. Jo, sa de, men syftade på att jag kunde bli illa behandlad. Det hade jag inte tänkt på.
– Brandmän är ju goda. Men den tysta massan markerar inte att det inte är okej att säga vissa saker. På en insats måste det finnas hierarki, men utanför larm måste det vara borta, det måste finnas jämlikhet och ett tillåtande klimat.

Och med kommentaren från fikabordet i minnet bestämde sig Lukas för att lämna räddningstjänsten.
– Jag tog mig igenom ett liv som var annorlunda. När jag kom ut i arbetslivet trodde jag det skulle bli bra, att livet skulle bli lyckligt. Jag trivdes ganska bra i räddningstjänsten, men vissa saker var svåra.

Efter att ha jobbat på Brandskyddsföreningen har han nyligen börjat en tjänst som affärsutvecklare på Dafo.

– I dag trivs jag. Alla vet min bakgrund, och det är ingen som skämtar om det.