Tvära kast i krigets Kiev

En liten grupp besökande MSB:are, undertecknad inkluderad, har precis kommit tillbaka till hotellet när flyglarmet skär genom luften. Det är bara att bege sig raka vägen ner i skyddsrummet.

Genast kommer ett meddelande från Sofia Westberg
i gruppchatten: ”Bra att ni är i skydd. Ballistiskt hot igen men vi vet inte om det går mot Kiev”.

Själv är hon kvar på sin arbetsplats, svenska ambassaden, och får helt enkelt stanna kvar där tills faran är över.
En timme senare hälsar hon att hon kommit hem – lufthotet gick inte mot huvudstaden denna gång – och hon har dessutom hunnit köpa med lite bröd på vägen om ett nytt larm skulle komma.

Så ser hennes nya vardag ut. Bara den här aktuella veckan har Kiev haft flyglarm i drygt 40 timmar. Sofia Westberg upplever att larmen pågår allt längre.
– Man måste alltid ta höjd för att det kan hända när som helst och att möten kan ställas in. Jag har ett ständigt beredskapstänk: var finns närmaste t-bana, har restaurangen källare, har jag tagit med vatten och en varm tröja? Jag går aldrig hemifrån kissnödig eftersom man kan bli fast någonstans i många timmar.

När Sofia Westberg flyttade till Kiev i höstas hade hon redan besökt Ukraina regelbundet i rollen som koordinator för MSB:s Ukrainastöd, så hon visste i mångt och mycket vad som väntade.
Hon beskriver livet i den ukrainska huvudstaden som slitsamt på ett väldigt speciellt sätt.
– Det är tvära kast från total normalitet med restauranger och folkliv till det nya normala med flyglarm, skyddsrum, nattligt utegångsförbud och konstant sömnbrist. Kontrasterna är väldigt stora. Samtidigt är det oerhört mycket tuffare österut i landet, närmare fronten.

Hon understryker att hon inte tar lätt på säkerhetssituationen.
– Däremot hade jag inte kunnat bo här om jag blivit rädd och fått adrenalinpåslag varje gång det går ett larm. Det finns olika grader i skyddet, det är inte alltid man behöver till skyddsrum. Ibland räcker det med att stanna i ett rum i rummet, det vill säga ha två väggar mellan dig och utomhusmiljön. Kiev har ett bra luftvärn, det mesta skjuts ner men även skrotet måste komma ner någonstans och då är det viktigt att hålla sig inomhus och inte vara högt upp i en byggnad.

För att underlätta vardagen har ukrainarna utvecklat hjälpmedel i appform. Det finns en app för flyglarmen, en för närmaste skyddsrum, en som visar var det ska bli planerade strömavbrott. Viktig information visas också på stora informationstavlor.
– Det är definitivt någonting som Sverige kan ta lärdom från, påpekar hon och lyfter fram välutvecklade trygghetspunkter och säkra platser för barn som andra exempel på viktiga lärdomar.

Tidigare bodde Sofia Westberg tio år i Latinamerika och jobbade för olika människorättsorganisationer, men det är första gången hon nu bor i ett land i krig.
Hennes tjänst på ambassaden ingår i det som kallas Team Sweden, det vill säga de svenska myndigheterna på plats.
– Stödet som kanaliseras via MSB är massivt, därför har vi sedan starten känt ett behov av att finnas representerade mer permanent i Kiev. För mig känns tjänsten som en naturlig förlängning av det jag gjorde innan, så jag tvekade inte att söka. Mina barn är vuxna och det var lite ”nu eller aldrig”, berättar Sofia.

Hon beskriver det första halvåret som väldigt spännande. Mycket tid har gått åt till att skapa tjänsten och fylla den med innehåll. Bland annat håller hon ihop nätverket av insatspersonal och samarbetspartners på plats, och har också möjlighet att ha örat mot marken på ett annat sätt när det gäller Ukrainas behov.

Det mesta av MSB:s stöd sker genom EU:s civilskyddsmekanism (ERCC). MSB nominerar in stöd och Ukraina svarar sedan ja eller nej. Systemet är till för att säkerställa att landet enbart får sådant de behöver.
– Genom den nya tjänsten kan vi vara ännu mer flexibla och lyhörda. Jag kan till exempel träffa Sesu, Ukrainas motsvarighet till MSB, oftare och se om det finns behov som kanske inte tar sig in på EU:s listor. Det finns också ett jättestort behov av att samverka inom Team Sweden så inte alla springer på samma boll.

I början av den fullskaliga invasionen var mycket av MSB:s stöd kopplat till stora folkförflyttningar, bland annat nödbostäder och uppsamlingscenter vid gränserna.
Just nu säger Sofia Westberg att behoven är extra stora inom minhantering, räddningstjänst och stöd till samhällskritisk infrastruktur, såsom reservdelar och reservkraft i form av generatorer.

Hon beskriver den gångna vintern som tuff för många ukrainare. Strömavbrotten har varit frekventa, både för att den kritiska infrastrukturen attackeras och för att den ibland måste stängas av för att lagas.
– Det är kallt, människor kan inte tvätta, de kanske måste springa ner till tunnelbanan från 22:a våningen med gråtande barn i famnen när larmet går mitt i natten. Men de är tappra och det finns fortfarande en stor motståndskraft.

Ovanpå tapperheten upplever Sofia Westberg dock en
frustration bland ukrainarna rörande frysningen av det amerikanska humanitära stödet. Det är mycket arbete som har satts på paus och en del civilsamhällesorganisationer har behövt avsluta stöd och avskeda personal i avvaktan på besked.

I Sverige råder politisk enighet att det svenska stödet ska vara fortsatt starkt, och både MSB och andra myndigheter ökar stödet under 2025.
– Ukraina är helt beroende av stödet utifrån. Dels för att få verksamheter som räddningstjänst och energiinfrastruktur att fungera, men också för att känna att de inte är ensamma — det är en lika stor del av effekten som själva stödet i sig. Sverige är inte den största aktören men en väldigt uppskattad partner eftersom de märker att vi står stadigt i vårt stöd.