Minexperten: ”Har aldrig sett något liknande”

Sedan två år tillbaka är Rasmus Garnå en av MSB:s insatspersoner på FN-organet Unops.
Som specialist på ammunitionsröjning på land hjälper han framför allt ukrainska polisen och SSTS, landets motsvarighet till Trafikverket, med att ta fram utbildningspaket, genomföra träningar, göra behovsbedömningar och stötta i utvecklingen av nya metoder och materiel.

Och det finns att göra. Över 30 procent av landets territorium bedöms vara minerat.
– I början av kriget gick polisens bombtekniker till en helt ny miljö att jobba i. Den första månaden ökade deras arbetsinsatser med 400 procent och har legat där sedan dess, berättar Rasmus Garnå.

Polisen står bland annat för röjning av före detta ockuperade områden och allmänna byggnader såsom sjukhus och skolor, medan SSTS ansvarar för järnvägar, broar, kraftläggningsgator och byggnader i närheten av dessa platser.
Totalt ansvarar fem olika myndigheter för minröjningen i Ukraina.
– Men Polisen är den enda statliga organisationen, förutom försvarets enheter, som har rätt att röja inom 20 kilometer från fronten.

När Rasmus Garnå började på Unops bestod polisens bombskydd av drygt ett par hundra man. Nu är de uppe i ungefär det dubbla men har fått i uppgift av regeringen att expandera ytterligare.
Det kommer bli svårt, spår Rasmus.
– Det finns inte folk att tillgå. Plus att de i snitt förlorar en man i veckan som skadas eller dör. Innan jul förlorade dessutom SSTS 17 man när en större drönare träffade huset där de befann sig.

För att ge bombteknikerna bästa tänkbara utgångsläge har Rasmus Garnå och kollegorna hittills levererat fem träningstillfällen á tolv dagar. Två av utbildningarna är helt finansierade av MSB, medan tre delvis är det.
MSB har även skänkt pengar för fyra kurser nu under våren. Tanken är att de ska hållas på en träningsanläggning som MSB renoverar och utrustar i västra Ukraina (se separat artikel).

Rasmus Garnå.

Rasmus Garnå har som före detta yrkesmilitär befunnit sig i många aktiva stridszoner. Tidigare utbildade han också ukrainska försvarsenheter. Det som skiljer Ukraina från många andra länder där han verkat, är att det fortfarande finns inhemska lagar och regler att följa. Så även när det gäller minhantering.
– Grundutbildningen i minhantering är lagstiftad. Om man pratar normal fredstid är den bra, men den är inte anpassad för poliser i krig. Det är delvis där vi kommer in, berättar han.

Bland annat lär de ut planering inför insatser, sökmetoder, hur olika explosivämnen fungerar, standardmetoden krok- och lina, säkerhet, sjukvård och hur drönare kan användas i olika situationer.

På utbildningarna används handgranater för soft airguns som skjuter plastkulor när det smäller. Unops får också låna olika utbildningssatser med pyrotekniska effekter från polisen.
– Vi försöker alltid skapa en hotbild som är så nära verkligheten som möjligt och använder oss mycket av olika scenarion.

Att ha koll på teknikutvecklingen är oerhört viktigt, men räcker tyvärr inte till alla gånger. Rasmus Garnå säger att varje rysk soldat lär sig att sätta ut booby traps (försåtsminering).
– Jag har svårt att förklara hur mycket det är, jag har aldrig sett något liknande. Försöker man desarmera eller ta i sär kommer det smälla i händerna. Vi har sett försåtsminering överallt: under skrivare, i gosedjur. Ryssarna kan lägga ner timmar på att rigga de här grejerna. Man kan inte trampa på en golvplanka, inte öppna dörrar eller fönster, flytta ett objekt utan att göra en manipulering innan. Har det funnits ett ryskt förband där, då finns det försåtsminering utan undantag.

Han berättar om ett fall där poliser klev in i en lägenhet för att röja.
– Dörren var öppen när de kom. De genomförde sök och neutralisering av fyra funna objekt. När de lämnade lägenheten tog siste man tag i handtaget för att stänga och då detonerade en laddning som var dold i dörren. Han dödades och två skadades.

Ett dagsverke för polisens bombskydd.

Kriget i Ukraina är det första storskaliga kriget där båda sidor även använder drönare som vapen i stor utsträckning. Det kallas därför för ”war of drones”, drönarnas krig.

Rasmus Garnå säger att 80 procent av skadeutfallen i dag är på grund av just drönare. I början var det främst stora drönare som kom in, numera är de ofta små och massproducerade.
– De små attackdrönarna går jättefort, cirka 300 kilometer i timmen.

Dessutom används fortfarande massor av kamikazedrönare (drönare med sprängladdningar), som de iranska Shahed-drönarna. Dessa tillverkas numera också på plats i Ryssland. De ger samma effekt som kryssningsrobotar sett till psykologisk påverkan, men verkansdelarna är mindre och kostnaden betydligt lägre.
– Varje sida förbrukar mellan 5 000 och 7 000 kamikazedrönare i månaden. Sedan tillkommer ytterligare ett antal tusen som fäller ammunition och är återanvändningsbara. Det finns frontavsnitt där 40-60 drönare ligger och cirklar samtidigt.

Nytt är också att bygga in sekundära laddningar, så kallade Johnnys, i vanliga stridsvagnsminor som sedan flygs in med drönare. Om någon rör minan utlöser sensorer laddningen.
– Johnnys används i stor omfattning och byggs gärna in i saker så det är omöjligt att ammunitionsröja. Det finns inga säkra sätt att ta hand om de här grejerna på. Försöker man röra så smäller det! Vi lär ut att de ska använda krok och lina för att flytta eller rubba objektet från sin befintliga plats medan operatörerna befinner sig i skydd.

Rasmus Garnå berättar att eldgivningen de senaste månaderna har startat innan larmet gått eftersom drönarna sluppit igenom radarsystemet.
– Det har blivit värre sista tiden, dels på grund av volymen men också för att det finns metoder för att undvika att drönarna störs ut. Till exempel tillverkar Ryssland drönare där man klistrar på en film så de blir radarresistenta.

Även när kriget tagit slut kommer problemet med minor och oexploderad ammunition vara enormt under en oöverskådlig framtid. I vissa fall pratas det om hundratals år.
Frontlinjerna har flyttats många gånger, försåtsmineringar av handgranater lämnas kvar, det har grävts ner minor i både mark och snö, vilket gör att lagren är flera.

Rasmus Garnå tror att mycket inte kommer bli röjt, utan i stället finnas kvar som försvarslinjer mellan länder.
– Vissa städer kommer nog heller inte röjas eftersom volymerna av oexploderad ammunition, minor och försåt är horribla. Av artilleri är 15 procent blindgångare och vi pratar tusentals granater varje dygn. På vissa frontavsnitt kan det vara 20, 30 nedslag i minuten dygnet runt. Väst har räknat fel på förbrukningen, vi förstår inte hur mycket ammunition som går åt.

• Med andra ord är det mängder av ukrainare som inte kommer kunna flytta hem efter kriget?

– Jag är rädd för att många människor kommer förolyckas och skadas. Bönderna är angelägna om att börja bruka sin mark igen och det stora problemet blir att stoppa dom.

Stor satsning på utbildningslokaler för minhantering