Ebola dödar och skrämmer
Publicerad: 15 dec 2014 klockan 11:33
Av: Per Larsson
Senast uppdaterad: 29 jan 2022 klockan 18:11
Ett av hoten för ökad spridning av ebola har varit rädslan för smittan. Många tvekade att medverka. Samtidigt larmades om risk för galopperande smittspridning om inte hjälpen snabbt ökade.
När MSB fick i uppdrag att inom ramen för IHP-samarbetet skicka en styrka till Liberia var det inledningsvis problem att rekrytera personal, svårt att hitta flygleverantör som ville landa. Samtidigt var det dramatiska åtgärder och rubriker varje gång ett sjukhus, inte bara i Sverige utan i hela Europa, tog in en person för kontroll av eventuell ebolasmitta.
– När man ska bestämma sig för att åka eller ej kommer risken väldigt nära. Man påverkas. Det handlar om själva beslutet och om jag tar en risk för mina anhöriga, säger Jesper Folkesson, MSB.
Han var insatschef för den första IHP-styrkan på 13 personer som landade i Liberias huvudstad Monrovia i oktober. På flygplatsen väntade omgående handtvätt och feberkontroll.
– Det satte nivån. Våra egna rutiner innebar bland annat att vi alla tog tempen morgon och kväll och satte upp siffrorna på en lista som alla såg. Då såg vi även om någon missat rutinen. Sånt skapar trygghet, säger Jesper Folkesson som efter sex veckor är hemma igen.
IHP-styrkans uppgift var att för WHOs räkning bistå med bostäder och kontor åt internationell sjukvårdspersonal. Förutom fem tekniker, en logistiker och en administratör fanns även två läkare och tre sjuksköterskor i styrkan som sjukvårdsresurs för biståndspersonalen.
– Vi hade kapacitet att samtidigt isolera tre personer i 72 timmar i väntan på sjuktransport hem.
Hanteringen av personlig skyddsutrustning är en av de mer resurskrävande uppgifterna. För att sjukvårdspersonal ska kunna vårda 100 patienter har det förbrukats 10 000 skyddsutrustningar i månaden eftersom det är täta skiften.
– Är det 30 grader när de jobbar blir det 40 i gummitältet där vården sker och 50-60 grader inne i overallen när man jobbar. Ingen klarar det mer än en timme i stöten. Det uppskattas att sjukvårdspersonalen drack tio liter vätska per arbetspass.
IHP-Styrkan stöttade fyra sjukvårdsenheter, byggda för att klara 100 patienter vardera, med kylutrymme för sjukvårdspersonalen. När smittan förväntades eskalera ökades resurserna med vattenförsörjning med mera för att klara 300 smittade per enhet, även om antalet sängplatser var de samma.
En period var prognosen 10 000 nya ebolafall i veckan. Antalet är nu runt 200.
Jesper Folkessons uppfattning är att den goda utvecklingen delvis beror på ökad medvetenhet bland befolkningen.
– Jag har ju sett de hur de lokalanställda ändrat beteende. De skakar inte hand med folk, hanterar döda människor på ett säkrare sätt. Vi har varit försiktiga med att komma för nära lokalbefolkningen. Och det har varit ömsesidigt. De vill inte ha kontakt med oss, de vet vad vi jobbar med.
En annan orsak kan vara utbredd immunitet efter att tidigare haft ebola.
– En av våra läkare var på ett möte där det hävdades att 70 procent av befolkningen i Liberia är immun.
IHP-styrkan har med boende och logistik även stöttat ett kubanskt team med 53 läkare och sjuksköterskor samt den inhemska organisationen.
Var har ni gjort mest nytta?
– WHO har varit överväldigat. Det är många insatser som ska koordineras och logistiken är omfattande. Den största nyttan vi gjort är nog att vi borrat upp FNs egna rutiner. Vi har hjälpt till med att få FN att följa de rutiner man har nedskrivna, gjort praktik av teori. Det har haft stor medicinsk nytta, sjukvården och dess beredskap har blivit bättre för biståndspersonalen, säger Jesper Folkesson.
På vilket vis skiljer det sig när hotet är smittorisk jämfört med risker i ett konfliktområde?
– Jämfört med ett eldöverfall i Afghanistan är ebola som riskfaktor mindre påtaglig men samtidigt mer närvarande. Hela tiden närvarande.
Fotnot: IHP (International Humanitarian Partnership) är ett nätverk inom humanitärt arbete där Danmark, Estland, Finland, Luxemburg, Norge, Storbritannien, Sverige och Tyskland ingår.