Sargat land behöver kurs mot framtiden

GONAIVES, HAITI
Solen gassar och en hinna av damm täcker stan. På den dagliga marknaden säljs vad du vill under blekta parasoller eller liggande direkt på marken. Kommersen är inte påtaglig.

Gonaives i norra Haiti känns slitet och trött. Samtidigt är staden betydelsefull, inte minst historiskt.

Det var här den självständiga staten utropades 1804 när fransmännen sparkades ut. 200 år senare ledde rebellstyrkor våldsamma upplopp riktade mot dåvarande presidenten Aristide.

Hans namne är vår frivillige ciceron. Det här är Jeanty Aristides stad, drygt 100 000 invånare och administrativt centrum i regionen Artibonite.
Gonaives drabbades inte av jordbävningen 2010. Men hösten 2008 svepte orkanen Hanna in med kraftiga översvämningar som följd. Naturkatastrofen tog 500 liv och gjorde närmare 50 000 hemlösa i området.

– Under några dagar var vattennivån sex meter hög inne i stan, berättar Jeanty Aristide.

Stan ligger i en dalgång omgiven av höga berg. Översvämningar är ett konstant hot under orkansäsongen. Även 2004 var det en svår höst med jordskred in mot stan.

Då kan man förstå att Jeanty ler åt anmärkningen att det är dammigt. Torka är bättre än översvämning.

Svenskarna kallar honom för John T, på MSBs lokalkontor är han konvojledare för 28 chaufförer och även reservdelschef.
– Vi är behövda och folk är tacksamma när vi kommer. Många i regionen saknar fortfarande bostad och försörjning efter orkanen för tre år sedan, säger han.

WFP (FNs livsmedelsprogram) driver ett transportnätverk där humanitära organisationer erbjuds att delta. Det innebär att inte bara mat transporteras, det kan lika gärna vara medicin eller byggmateriel.

Uppdraget för MSB:s lastbilsflotta är att köra där lokala entreprenörer inte tar sig fram. De 14 amerikanska M6orna är inte moderna, men de klättrar bra i allsköns terräng. Dock medföljer reparationsbehov. Att ha tillräckligt antal bilar startklara varje dag är huvuduppgiften.

– Vi kanske har två bilar i veckan som behöver bogseras hem. Ofta är det kardanfel, i dag har ett hjullager skurit. Av säkerhetsskäl försöker vi att inte reparera på plats. En lastbil fullastad med mat som står efter vägkanten på kvällen, det kan vid fel tillfälle vara farligt, säger Niclas Stejre som ansvarar för lokalkontoret.

FN bedömer inte Gonaives som riskfritt, FN-personal ska inte röra sig ensamma ute när det är mörkt.

För Niclas Stejre, som ensam svensk på plats, innebär det ett ganska ensamt och isolerat liv. När han stänger för dagen är hotellet eller gymmet på FN-basen egentligen de enda alternativen.

– Arbetsmässigt har vi sämre resurser, det är närmast omöjligt att få tag i reservdelar. Vi har sällan tillgång till internet, vilket innebär att jag ofta missar information från WFP eller får den försent. Samtidigt finns det en skönhet med att jobba ute i landet. När något blir bra är det teamet och jag som gjort det, och det är inte lika mycket byråkrati här som i Port-au-Prince.

Känner du att ni gör nytta?

– Vi kör ut mycket mat. Det är inte svälthjälp, men vi kör ut mat till skolor och det sägs att hälften av barnen inte skulle skickas till skolan om det inte gavs mat.

Så indirekt bidrar ni till att fler får utbildning?

– Det kanske man kan säga.

Vägen ner till Port-au-Prince är inte bra, men hygglig. 16 mil avverkas på tre timmar genom ett varierande landskap. Vackra vyer med kuperade och bördiga områden skiftar lika snabbt till ökenartade och ogästvänliga. Tydligen effekten av skogsskövling.

Den larmiga huvudstaden kan liknas vid ett fungerande kaos. I denna röra är MSB-styrkans ambitioner effektivitet och resultat. Det finns hinder på vägen. Lokala intressen underlättar inte alltid biståndsarbetet, korruptionen är vardaglig och FN-byråkratin stundom svårforcerad.

– Totalt sett tror jag vi gör ett väldigt bra jobb. Personalen är kompetent, vi levererar det vi ska och med hög kvalité, säger insatschefen Peter Wisseng.

Avtalet med WFP innebär i enkla drag att MSB driver lastbilsflottan och dess verkstad. Förutom den utsända styrkan på elva personer är chaufförerna anställda av MSB, mekanikerna av WFP.

– Intressant är att vi hjälper dem mer än avtalet säger, både ekonomiskt och med praktiska lösningar. Samtidigt tycker WFP att vi är dyra, krångliga och ställer krav. För oss är det trögheten att genomföra idéer som irriterar. Det är inte bara att lyfta telefonen och fråga om vi ska göra detta. Allt ska förankras väl, det mejlas i mängder och när det ska gå kopior till alla möjliga tar det tid att få saker gjorda, säger Wisseng.

– Samtidigt stressar vi dem för att vi ska kunna göra det de bett oss göra. Jag tror det är nyttigt för WFP att höra det. WFPs trögare regelverk är en utmaning även för oss. Vi är generellt sett mindre byråkratiska och kan lösa saker smidigare, säger ekonomiansvarige Martin Fredriksson.

En orsak till trögheten är WFPs upphandlingsregler som innebär att alla inköp över 200 dollar måste på offert till minst tre leverantörer. Ibland löses det praktiskt genom att den svenska styrkan fixar inköpen för att snabba på takten.

– Vi ligger ute med stora summor åt dem. Utan vår handkassa skulle WFP gå i stöpet, säger Wisseng.

Samarbetet med lokala myndigheter har sina sidor. Ett exempel på oväntade hinder, och en smärre skandal, är fyra Toyota landcruiser som står oanvända på WFPs lagerområde.

MSB skickade ner sex bilar i april. Men bara två har fått de registreringsskyltar som internationella organisationer måste ha för att de ska få användas, vilket innebär fordonsbrist. Skälet till att lokala myndigheter inte levererat skyltar är inte klarlagt. Men en teori är att någon har intresse av att de internationella organisationerna i stället hyr fordon.

– Skulle vi hyra kostar det 4 000 dollar i veckan per bil. FN och frivilligorganisationer har samma problem med bilar som inte släpps ut i trafik, säger ställföreträdande insatschefen Daniel Diyabanza.

En del hyr bilar. Svenskarna har valt att inte hyra, hotar i stället med att skicka hem fordonen som egentligen ska doneras till WFP när insatsen är slutförd.
För att logistiken ska fungera krävs framförhållning, leverans av drivmedel kan ta en månad, reservdäck avsevärt längre tid.

Daniel Diyabanza är huvudansvarig för samtliga fyra verkstäder som MSB driver och är om någon medveten om behovet av framförhållning. De som behöver hans hjälp är det inte alltid.

– Vi gör det vi måste göra för att få arbetet att fungera. Om ingen annan gör det är det lika bra att vi gör det, säger han.

Bränsle till fordonen är ett exempel. Istället för att tjata om dieselleveranser sköter styrkan numera all fördelning av bränsle åt WFP i Port-au-Prince, en uppgift utanför avtalet.

Sedan starten i april har ambitionen varit att höja standarden rakt över. Det kan gälla fordonskvalitén, säkerheten vid tankanordningar, anställningsrutiner.

– Nu är den fysiska biten godkänd, vi har materiel. Men vi behöver bättra på rutiner, organisation och kunskapsnivån hos lokalanställda, säger Diyabanza.

Peter Wisseng efterlyser ADR-utbildning hos förarna eftersom man numera har en tankbil för att köra ut bränsle. Andra satsningar har gjorts för att utbilda chaufförer och mekaniker. Det  har getts förarutbildning, genomgångar inom gender och miljö.

Newman Nyathi, sjukvårdsinstruktör från Zimbabwe, är vid den här tidpunkten på plats för att ge utbildning i första hjälpen till cirka 170 förare och mekaniker.

– Det är uppskattat. Några deltagare har konstaterat att om de hade vetat detta tidigare hade kanske fler liv kunnat räddas efter jordbävningen. Nu efterfrågas kunskap om hur man hanterar olyckor med el och samt nack- och ryggskador, säger Newman Nyathi.

Det är snart två år sedan jordbävningen ödelade stora delar av Port-au-Prince. FN kallade det då den största humanitära katastrofen någonsin och många länder utlovade stöd för återuppbyggnad.

Det är svårt att se att speciellt mycket hänt. Haiti behöver hjälp att utvecklas men också kraft att hjälpa sig självt. Det finns exempelvis fortfarande oklarheter vem som äger olika markdelar i landet.

Haiti är lika stort som Dalarna, men markanspråken påstås motsvara halva USAs yta. Det är också en del av problematiken.
– Vi får hoppas att regeringen på sikt får kraft att driva på framåt, landet har potential. En nyckel är infrastrukturen. Bättre vägar skulle ge billigare och snabbare transporter och en skjuts för landets ekonomi, anser Peter Wisseng.

Hjälpens nytta diskuterasSatsning på mångfald och miljö