- Kan inte tänka mig ett annat jobb

Det började sommaren 1992, kriget i Jugoslavien. En kollega backade ur i sista stund och Örjan, som då jobbade på ambulansen i Karlstad, fick frågan om han kunde åka.

– Jag tvekade aldrig.

Han har aldrig ångrat sig heller. Utlandsuppdragen för Räddningsverket och sedermera MSB samt försvarsmakten har fört honom till Serbien, Bosnien, Kosovo, Israel, Pakistan, Sudan, Zimbabwe, Kongo och nu Haiti.

Men starten var tuff. Kriget pågick i det forna Jugoslavien. Undertecknad minns att han matade insatspersonalen med vitlök för att förebygga sjukdom.

Det är ett kuriosaminne, Örjan Bergman gjorde mer än så.

Han var både sjukvårdare och chaufför. Den svenska styrkan körde mattransporter från Belgrad in i Bosnien och levererade på flygplatsen i Sarajevo. Bilarna gick i konvoj, men bara en i varje bil. Krypskyttarna låg på höjderna och hade gott sikte ner mot stan.

– Man visste aldrig var de var. De sköt mot oss när vi var på väg från flygplatsen, träffade framdäcken men missade bakdäcken. Vi lyckades köra bilarna en bit upp i bergen och byta däck där. Första uppdraget var tufft, vi var de första civila som gick in i Gorazde och Srebrenica.

Insatserna i forna Jugoslavien, Örjan var där fyra gånger, är förknippat med många minnen.

– När vi kom in i vissa byar såg vi tomheten i ögonen på folk, men vi såg också glädjen när de fick se oss.

På vilken insats har du känt att du gjort mest nytta?

– I forna Jugoslavien, så mycket mat som vi pumpade ut. Men även på Västbanken gjorde vi mycket nytta med att köra ut mat.

I Israel jobbade Örjan Bergman sammanlagt två år, kontakter skapades och vänskapen består. Han håller igång mejlkontakter med palestinier, har blivit nerbjuden och närvarat på en familjehögtid.

– Jag tror faktiskt jag hittar bättre i Jerusalem än i Karlstad.

Två gånger har han åkt för försvarsmakten, senaste gången 2000 i Kosovo. De uppdragen lockar inte lika mycket.

– Det handlar om övervakning, vi hjälper inte folk. Här kan man också komma med egna förslag, det kan man inte hos militären.

För några år sedan sade han upp sig på landstinget i Karlstad. MSB har på senare tid varit enda arbetsgivaren. Örjan gillar livet, det är bra killar och tjejer att jobba med, enkelheten med att bo i tält och äta torrfoder är en del av hela grejen.

– Och vi träffar mycket lokalt folk, upplever deras tacksamhet. Man får se andra länder och kultur.

1992 kördes mat direkt ut till behövande, nu handlar det om att bygga läger åt FNs personal.

Hur har uppdragen förändrats med åren?

– Själva upplägget är alltid det samma, vi är självgående. Men uppdragen blir större och större, katastroferna också verkar det.

Hur ser du på Haiti-insatsen?

– Skulle hellre varit här tidigare, jag förstår ju behovet av sjukvårdshjälp. Tycker också vi i tidigare skede skulle skickat insatschef och logistiker. Då hade man kunnat upptäcka problem som sen kunde lösts från Sverige.

Men sex veckor, som första styrkan är kontrakterad för, tycker han är för kort tid för att komma igång . Förra året gjorde Örjan åtta månader som logistiker i Zimbabwe samt en kortare insats i Kongo. Han är inte hemma så ofta.

Vad försakar du?

– Jag har en fru som förstår mitt intresse och jag kommer fortsätta så länge jag får uppdrag.