Personligt från krigets Ukraina

”Om du möter en brunbjörn i de svenska skogarna ska du prata lugnt med den och backa. Ser den ut att vilja anfalla hjälper det att spela död. Men den ryska björnen är inte en brunbjörn, utan en svartbjörn. Om du lägger dig på marken kommer den att döda dig. Det gäller att slå tillbaka med allt du har.”

Stycket är taget ur Lena Wilderängs bok ”Solroseffekten”, med undertiteln ”Att hjälpa krigets Ukraina”.

När Rysslands fullskaliga invasion startade i februari 2022, förändrades Lena Wilderängs liv i grunden.
Tjugofyra7 har tidigare berättat om hur hon sa upp sig från sitt jobb som it-chef för att kunna ta emot ukrainska släktingar, starta insamlingar och gång på gång åka iväg till östra Ukraina för att stötta räddningstjänsten.
Under varje resa har hon fört anteckningar och bloggat, vilket gjorde att boken kunde skrivas ganska snabbt när hon väl bestämt sig, efter uppmaningar från en författarkompis.

– Först tänkte jag ”hur ska jag kunna sitta ner och skriva när min hjälp behövs därute?”. För varje timme som jag sitter och skriver döda ord, hade jag kunnat hjälpa brandmän, flyktingar eller folk vid fronten. Men sedan landade jag i att jag inte alltid behöver vara den som gör de sakerna. Nu, två år efter det fullskaliga ockupationskrigets start, finns det ganska många andra som hjälper till.

Istället valde hon att se boken som ett annat sätt att kunna påverka.
Förutom att skriva om hur man på bästa sätt hjälper till, utforskar hon vad det är som gör att vissa människor är mer benägna än andra att hjälpa till.
Hon utgår från sig själv och sin personliga resa – vad är det som har gjort att hon tagit sig från sin varma, trygga säng i västgötska Sätila till områden nära fronten i Ukraina?

Men även observationer och samtal på vägen spelar stor roll. Lena Wilderäng har pratat med de som lyckats fly och de som stannat kvar, med soldater, frivilliga, babusjkor och barn.
Under en av resorna till Ukraina hade hon sällskap av forskaren Magnus Karlsson, som hjälper henne att reda ut vissa funderingar kring just drivkrafterna.

Central i hela berättelsen är Ukrainas nationalblomma, solrosen.
Lena Wilderäng beskriver den som en spännande och återkommande symbol, men vill inte avslöja alltför mycket i förväg.
– Min förhoppning när läsarna lagt ifrån sig boken är att de ska ha lärt sig mycket, men också känna ”wow, vilken resa jag fått vara med på”. Jag vill att de ska ha skrattat, gråtit, känt dofter och ljud och fyllts med tankar.

”Solroseffekten” är Lena Wilderängs första bok på egen hand. Tidigare har hon skrivit en bok om personlig beredskap tillsammans med maken och författaren Lars Wilderäng.
Trots att maken är engagerad i insamlingarna till Ukraina, var det viktigt för Lena att skriva boken ensam.
– Vi jobbar och skriver på helt olika sätt, så boken var något jag behövde göra själv. Lars har provläst men är inte objektiv, han har varit odelat positiv. Så jag får ta det för vad det är, skrattar hon.

Under det senaste året har Lena Wilderäng jobbat mycket med att föreläsa, både för räddningstjänstförbund och organisationer inom totalförsvaret. Hon har också mottagit medaljen ukrainska vita korset för sina insatser.

Sedan årsskiftet är hon projektanställd som forskare vid Marie Cedershiöld högskola i Stockholm. Tillsammans med redan nämnde Magnus Karlsson ska hon i ett MSB-finansierat projekt titta på vad det svenska civilsamhället kan lära av Ukraina. Lärdomarna ska redovisas till sommaren.
– Det känns väldigt bra att även kunna bidra på hemmaplan på högre nivå.