”Många tror att jag kastar mig på faran”

Dvorichna i östra Ukraina, två kilometer från fronten. Här har en av släckbilarna som Lena Wilderäng kört ner hamnat och nu är hon på plats för att se sig om i den lilla sönderbombade orten.
När Lena, en svensk kollega och brandstationschefen är ute och åker utsätts de plötsligt för artilleribeskjutning. De skyndar sig därifrån utan att bli träffade.

Lika lyckligt har det inte slutat för all räddningstjänstpersonal i Dvorichna. Tre släckbilar, bland annat den som Lena levererat, har beskjutits och flera brandmän skadats allvarligt.
– Som räddningstjänstpersonal jobbar vi med stora risker, det ingår i jobbet. Men här har vi något helt annat, en hotbild som inte beror på naturen eller en olycka, utan en tänkande människa som vill att jag personligen ska dö, säger Lena.

Beskjutningen är det mest skrämmande hon hittills upplevt i Ukraina, ändå låter rösten saklig. Bara några veckor senare återvände hon för att lämna fler fordon och drönare.
– För mig känns det ännu viktigare att hjälpa till efter att ha sett vad den ukrainska räddningstjänsten utsätts för. De är de riktiga hjältarna som tvingas stå ut dag efter dag. För egen del vet jag om riskerna och har själv valt det.

Det har gått ett år sedan Lena och maken Lars Wilderäng, spänningsförfattare och bloggare, gemensamt började fokusera på kriget i Ukraina.
Han genom att dagligen uppdatera sin välbesökta blogg med lägesbeskrivningar och analyser av kriget, hon genom att informera om insamlingar till blåljusfordon, administrera och köra ner hjälp.
– Bloggen har varit en viktig plattform för insamlingarna och bidragit till att hjälporganisationer fått in miljontals kronor till olika projekt, berättar Lena.

Hittills har hon under tio resor varit med och lämnat över ett 30-tal fordon – ambulanser, brandbilar, evakueringsfordon och räddningsbåtar – samt flera drönare till räddningstjänsten i östra Ukraina. Fordonen har hon fyllt med materiel som ukrainska aktörer bett om, bland annat medicinsk utrustning, slang, skyddsutrustning och verktyg.

Ibland har leveranserna skett privat, ibland i samarbete med mindre hjälporganisationer.
– Jag har daglig kontakt med räddningstjänsten i Charkiv, vet vilka larm de får, vilken utrustning de behöver, hur de mår. De är som min familj vid det här laget och det är alltid jobbigt när jag vänder tillbaka till Sverige.

Mellan resorna till Ukraina jobbar Lena som deltidsbrandman hemma i Sätila, Västra Götaland. Hon vikarierar också som brandman i Marstrand, en och en halv timme från hemmet, samt föreläser en hel del. Särskilt mycket har makarna Wilderäng inte setts det senaste året.
– Jag måste ha en inkomst också, konstaterar Lena.
– Här i Marstrand kan jag bo på stationen. Larmfrekvensen är låg, så det finns tid att lägga på volontärarbetet. Jag och Lars ses när vi kan. Men vi vet vad vi jobbar för. Ukraina slåss inte bara för sin frihet, utan hela Europas.

Hon sa upp sig från jobbet som kommunal IT-chef för att kunna jobba volontärt och stötta ukrainska släktingar som sökt skydd hos henne och maken.

Själv kommer Lena ursprungligen från Ryssland och minns utsattheten och ensamheten hon kände som ny i landet. Hon var 13 år när familjen lämnade Moskva-trakten för Göteborg.
– Tack och lov introducerade mina föräldrars arbetskompisar oss för det svenska samhället. Så när jag nekades ledighet för att hjälpa mina släktingar fanns inget annat alternativ än att säga upp mig, jag var enormt pressad av situationen.

Lena konstaterar att hon aldrig ångrat sig. Snarare upplever hon att hela livet förberett henne för volontärarbetet: barndomens semestrar hos de ukrainska släktingarna på Krim-halvön, i Kiev och Dnipro; hennes språkkunskaper i ryska och ukrainska; 20 år av ledarskap inom management och IT; jobben som deltidsbrandman och inte minst professionell äventyrare.
Med andra ord är föränderliga miljöer och ständig riskkalkylering hennes vardag.

Några av Lena Wilderängs äventyr innefattar att bestiga Europas högsta berg Elbrus, cykla mellan två oceaner, segla i Arktis och Grönlandsområdet – och skrämma bort en isbjörn som klättrat ombord på hennes segelbåt.

Det senaste året har äventyrsresorna legat på is, bortsett från Rolex Sydney to Hobart Yacht Race i Australien i julas, en av världens tuffaste seglingstävlingar.
– För mig känns det inte så klädsamt att kämpa till en bergstopp när ukrainarna kämpar för sina liv. Seglingstävlingen var dock bokad sedan tre år tillbaka, och eftersom jag var rorsman kunde jag inte bara strunta i det. Med facit i hand var det väldigt skönt att skifta fokus en stund.

Tidigare anordnade hon äventyrsresor till både Ryssland och Ukraina, men för några år sedan sa Lena upp sitt ryska medborgarskap och valde att sluta spendera resurser i Ryssland.
– Jag kan inte vara medborgare i ett land som genomför aggressiva handlingar mot andra länder och sin egen befolkning, förklarar hon.

När det fullskaliga ockupationskriget startade kände hon dubbel sorg, både för Ukraina och för de unga, ryska killarna ”som knappt fattade vad de höll på med”. Nu anser hon att för många ryssar väljer att stoppa huvudet i sanden.
– Efter alla krigsbrott tycker jag inte synd om dem längre. Priset ukrainarna betalar är alldeles för högt. Jag känner ansvar eftersom jag är född och uppvuxen i Ryssland, det blir desto viktigare att visa att jag inte stödjer kriget.

Hur upplever du att krigets gång har förändrat ukrainarna?
– De är trötta, fruktansvärt trötta. Alla har förlorat någon, alla har förlorat sin grundläggande trygghet, många har förlorat sina hem och allt de äger. De är besvikna på att väst inte hjälpt till mer men tror fortfarande på seger. Ukrainarna besitter en imponerande livsvilja, städar snabbt upp på gatorna och håller restauranger och butiker öppna.

I takt med att allt mer hjälp når fronten börjar Lena Wilderäng nu förändra sitt arbetssätt. Hon berättar att hon förra våren var en av få som faktiskt lyckades få fram utrustning till Charkiv-regionen. I dag är läget annorlunda. Hjälpen är mycket mer uppstyrd och hon tycker det är bättre att organisationer med bra rutiner och processer står för överlämningarna. På så vis kan hon fokusera mer på annat.

Under hösten stannade Lena till exempel kvar några veckor i Ukraina för att jobba volontärt med brandmännen i Charkiv, Izium och Kupiansk, där hon bland annat hade jour med den ordinarie personalen. Redan innan avresan hade hon bestämt sig för att varken rökdyka eller arbeta på hög höjd eftersom säkerhetstänket skiljer mellan Ukraina och Sverige. Istället hjälpte hon till att röja bland rasmassor och leverera vatten till samhällen som var helt utan.
– Jag ville inte addera risker ovanpå de redan uppenbara, det vill säga att befinna sig i en krigszon där blåljuspersonal är måltavlor. Många tror att jag är en adrenalin-junkie som kastar mig på faran. Så är det verkligen inte. Jag gillar mitt liv och vill komma hem i ett stycke.

Vid den senaste vändan, i början av 2023, besökte hon resterna av ett bostadshus i centrala Charkiv där en S-300-missil nyligen slagit ner. En person dog och flera skadades. Hon fick se var missilen slagit ner, hur konstruktionen påverkats (”stålbjälkarna var böjda som bananer”), hur personskadorna uppstått och räddningsarbetet gått till.
– Sådant lär man sig inte i Sverige, det var väldigt intressant rent professionellt.

Framöver vill Lena Wilderäng starta ett projekt som handlar om Ukrainas återuppbyggnad. Hon vill även omsätta sina kunskaper till något som kan hjälpa Sverige och har hållit föredragningar för både MSB och ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin.
– Det finns många initiativ med ambitionen att förbättra Sveriges totalförsvar, och då är det viktigt med exempel och insikter från ett annat europeiskt land i kris. Lärdomarna är många och vi behöver verkligen göra läxorna här hemma. Inte minst när det gäller krigsplacering, höjd beredskap och övning.

Råd till andra som vill hjälpa till

Lena Wilderäng blir ofta kontaktad av personer som vill hjälpa till. Hon understryker vikten av en etablerad kontakt med ukrainska företrädare och att bara skicka sådant de ber om.
– Jag har varit med om att väst skickat trasiga kläder och trasiga släckbilar, berättar hon.
Eftersom varje sändning kräver massor av administration har Lena inte möjlighet att personligen hjälpa andra med detta. Istället brukar hon hänvisa till volontärorganisationer som Blågula Bilen och Operation Aid.
– Det går heller inte att bara dyka upp utanför en brandstation i Ukraina och säga att man vill hjälpa till. Det måste finnas en tydlig, förankrad uppgift, annars blir man enbart ett störningsmoment.