Därför blev jag lotta
Stina Karlgren, Umeå
Gick med för ett halvår sedan och som säger att hon egentligen skulle gått med långt tidigare, men saker kom emellan. Bakgrunden är dramatisk. Hennes mammas faster flydde tillsammans med sin bror från Danmark under andra världskriget.
– Det var riktigt skarpt läge med vinande kulor i trädgården. Hennes pappa och hans bröder var politiskt aktiva när Danmark blev invaderat så de skickade över ungarna, som då var i tonåren, till Sverige för att de skulle vara säkra. När hon blev lite äldre kände hon att hon ville bidra tillbaka och gick med i Lottakåren. Det tyckte jag var så himla ballt och kände att när jag blir stor ska jag också bidra.
Men det blev inte av, det var fullt upp hela vägen, hon fick barn.
– Nu är de lite större och då kände jag att nu är det faktiskt läge. Jag har vänner som är engagerade i bilkåren. Men bilkåren är inte min grej, jag har inte ens körkort. Det civila inom lottakåren är min grej. Jag jobbar i en stabsliknande funktion i Region Västerbotten så här kanske jag kan bidra med någonting.
Margareta Bergner, Stockholm
Har varit med i frivilligorganisationen Blå Stjärnan sedan 1972. Blev medlem i lottakåren för tre månader sedan för att hon vill lära sig något nytt.
– Blå Stjärnan har inte så mycket kurser och jag känner att jag måste utveckla mig lite. Genom lottakårens utbildningar får man lära sig mycket och jag behöver det i mitt yrke som skyddsvakt. Kursen är jättebra. Lite stressig, men jag har tagit till mig mer än jag trodde. Enda är att alla är så kompetenta här så jag får nästan dåligt självförtroende.