Från paria till förebild

NYKÖPING 
I en del kommuner fick brandmännen bevakningsuppdrag eller måla parkbänkar för att klara ekonomin. Jan Kviby stakade ut en helt annan riktning.

Året var 1997. Han var räddningschef i lillebror Oxelösund och fick i uppdrag att föreslå arbetsmodell för ett samgående med Nyköping.

Kviby presenterade ett förslag som innebar hård satsning på och förebyggande arbete och att han själv blev chef. Politikerna som ville ha tydlig förändring och ny inriktning köpte det, och sen tog det hus i helsike.

Brandmännen såg i början bara nedskärning av operativa resurser. Konflikten var total och SVTs granskningsprogram Striptease med Janne Josefsson dundrade in på brandstationen.

Kollegor konstaterar att det inte var någon kul tid på jobbet. Djupfrysta relationer under flera år. Men politikerna stod på sig och Kviby var envis. Och även otålig. När personalen var redo hade han hittat nya sätt att nå målen.
Dagen innan långhelg och ledighet kunde det hända att någon sa ”undrar vad som väntar på måndag?” med vetskap om att lite extra ledighet ofta startade processer i huvudet på chefen.

När undertecknad första gången besökte Nyköpings brandstation sa Kviby att vagnhallar har du sett så många, men jag kan visa hur många kontorsstolar vi har på förebyggandeavdelningen. Inne på stationen fanns en tavla som inte talade om hur många larm man hade, utan hur länge sedan det var man hade larm. Kviby gick en annan väg och budskapet var tydligt.

På brandstationen i Nyköping har ansvarsområdet vidgats. Säkerhetsskydd, krisledning, försäkringsskydd och brottsförebyggande arbete är sedan länge en naturlig del av uppgifterna.

När Göran Gunnarsson tillträdde som Räddningsverkets generaldirektör ville han lära sig allt om räddningstjänsten och dess framtid. Han kom fram till att ett besök hos Kviby i Nyköping var nödvändigt.

Från att ha varit närmast lokal paria gick Kviby och Sörmlandskusten till någon form av nationell förebild. Alla håller förstås inte med Kviby, men den som bryter mönstret och sticker ut kan sällan vänta sig det.

Nu ser han att räddningstjänsten kommer att förändras mer de kommande tio åren än den gjort de senaste tio. Jan Kviby börjar prata om paradigm-skifte inom tekniken, om intelligenta räddningssystem och hur tekniken förminskas till nanonivå. Jan Kviby ska emellertid inte vara med. Han slutar nu. Men det betyder inte att intresset försvunnit eller att idéerna sinat.

Med vad du vet i dag, och om vi skruvade tillbaka tiden till 1997. Skulle du ta jobbet som Sörmlandskustens chef med uppgift om rejäl kursändring?

 – Tveksamt. Det kostar på. Min fru funderade ett tag på att byta efternamn. Det blev ​ibland tyst på jobbet när hon presenterade sig, namnet Kviby var inte positivt hos alla.

Du mötte massivt motstånd när du ville förändra. Tvivlar man inte själv någon gång och hur orkar man ta striden så länge?

– Jag trodde på uppdraget och det gäller att vara uthållig. Men det var rätt tufft, Kommunal satte mig i blockad, förhandlade inte med mig. Visst behöver man någons stöd för att orka vidare. Minns att jag en gång gick förbi kommunalrådet Göran Forsbergs rum i stadshuset. Vi bytte blick en sekund när jag gick förbi, han sa inget men gjorde tummen upp. Det behövde jag då.

Är det bra att inte ha alla med sig?

–Intressant fråga. I min ledningsgrupp finns sju chefer, vi tycker inte alltid lika. Det är berikande. Vi når konsensus, men det kräver diskussion. En chef kan inte omges sig med ett gäng ja-sägare. Dynamiken måste finnas, annars skulle jag kunna genomföra allt själv.

Var hämtar du energi?

 – Mediterar varje morgon. Det är som att sätta en stickkontakt i väggen. Meditation kräver att man kan släppa tanken och tro på mirakel. 05.40-06.10 varje dag går jag in i ett annat mentalt tillstånd och upplever nya saker. Mina förändringsidéer kan vara en effekt av det.

Ni var tidigt ute med offensiv enhet och skärsläckaren. Du sa för tio år sedan att den som inte väljer detta går baklänges in i framtiden?

 – Mångas motstånd mot skärsläckaren har varit att den skulle påverka beredskapsstyrkan negativt. Det har den inte gjort hos oss. Däremot står fler hus kvar än det skulle gjort om vi inte satsat på skärsläckaren. Nu håller vi på att skaffa andra generationens offensiva enhet. I den finns defibrillator, IR-kamera, Cafs (tryckluftsskum), skärsläckare. Verktygslådan är avancerad, vi kan göra mycket på skadeplats.

Räddningstjänsten har lämnat sin borg, samarbetar med övrig kommunala verksamheten. Vilket är nästa steg?

– Kommunerna kommer inte ha råd att hålla en räddningstjänst som bara sysslar med traditionell räddningstjänst. Nu pratar vi om ett tryggare och säkrare samhälle, då måste vi titta ännu mer på bredden och helheten. Men ofta stannar diskussionen vid skydd mot olyckor och krishantering. Varför?

– Räddningstjänsten har stora möjligheter att utveckla sina verktyg och därmed kommunens säkerhetsarbete. Seniorernas säkerhet och trygghet är en arena som till stor del är obearbetad.

Du tillhör själv snart den kategorin.

– Ja, vi är en jättegrupp med 40-talister som går i pension. Men det betyder inte att vi är borta. Vi är med i 20 år till, kommer att bli skörare men också gapiga som pensionärer. Vi kommer att ställa mycket mer krav än dagens äldre gör.

Vad gör Sörmlandskusten på denna obearbetade arena?

– Vi utvecklar bland annat samarbetet med vård och omsorg. När vår nya station står klar kommer hemtjänstens nattpatrull och joursjuksköterskor finnas där, deras larmcentral som hanterar trygghetslarm flyttas också dit. Nattpatrullen förses med Rakelutrustning och kan direktkommunicera med räddningstjänsten.

Vilken är den bästa förändring du genomfört?

– Det bredare uppdraget. Det är viktigt och har dessutom gett oss en bredare kompetens. Vi har fått in många kvinnor, 13 stycken i organisationen, vilket är väldigt viktigt. Arbetsplatsen mår bra av det.

Är MSBs mångfaldsmål med 40 procent kvinnor i räddningstjänsten realistiskt?

 – Om vi tittar på det bredare uppdraget, då är det möjligt. I vår heltidsorganisation är strax under 30 procent kvinnor. Men om 40 procent av de som jobbar operativt ska vara kvinnor, då kommer det ta tid. I så fall måste vi börja kvotera intagningen till SMO-utbildningen och det är kanske inte helt rätt. Det behöver inte vara 40 procent kvinnliga brandmän, men det behövs kvinnor på arbetsplatsen.

Är SMO bästa lösningen för utbildningen?

– Just nu tycker jag det är hög tid att SMO utvärderas. Jag var en av ivrarna för utbildningen, men den har kanske inte blivit riktigt som jag hoppades. SMO är en bra utbildning. Eleverna vill bli brandmän. Men de måste kunna använda det breda perspektivet. Om vi inte kan rekrytera SMO-brandmän som jobbar brett, då får vi rekrytera på annat sätt.

Hur tänker du då? Ta in kompetenser ni behöver och utbilda dem i räddningsinsats?

– Det kan vara ett sätt. Och det finns många som vill jobba hos oss.

Hur ser du på MSB?

– Jag är rädd att de som kan vår verksamhet inte finns tydligt representerade i den nya myndigheten. Inom olika områden, i ledningen, finns inte så många med räddningstjänstbakgrund. Ta dödsbränderna som exempel, där har inte MSB lyckats bibehålla och utveckla den kompetens som behövs inom området.

– Hittills har myndigheten varit väldigt anonym. Jag har förståelse för att en inre process tar tid, men den borde vara klar nu. Det känns som att vi sticker i väg i en hastighet som inte centrala myndigheten hänger med i, men det kanske är en synvilla?

Du efterlyser nationell vägvisning?

– Räddningstjänsten i Sverige saknar tydliga, långsiktiga visioner och mål. Vi saknar en Claes Tingvall inom både MSB och Boverket. Det är en avgörande skillnad mellan Vägverket och de myndigheter som berör vår verksamhet. Tingvall har funnits med länge och jobbat konsekvent med sin nollvision. Nu börjar resultaten komma, och de kommer tydligt.

– För räddningstjänsten är det i hög grad media som sätter dagordningen och sedan springer landets räddningstjänster på dessa bollar.

Ditt recept för att få ner dödsbränderna?

– Jag tror att vi måste påverka bränder överhuvudtaget. Trycker vi ner antalet bränder totalt och jobbar brett, då minskar också dödsbränderna.

Du slutar i höst som räddningschef. Vad ska du göra sen?

– Känna efter hur det är att vara ledig, bygga ut sommarstugan. Jag har levt i den här världen länge, nu vill jag styra min egen tid. Senare kan jag nog tänka mig att vara lite idégivare och inspiratör inom räddningstjänst och  kommunal krisledning,

Jan Kviby

Ålder: 62
Familj: fru Ulla, två söner och fyra barnbarn
Yrke: räddningschef Bakgrund: började som brandman 1966, räddningschef i Oxelösund 85-97, räddningschef Sörmlandskusten 97-10.
Fritidsintressen: segling, läser mycket. Gärna biografier, historia och för många faktaböcker.